Aftonbladet – 16 juli 1852, sida 2

fått höra det aldra sista ordet. Slutligen ha Quicherat, för att sätta inseglet på sitt verk och på sin egenskap af mästerlig utgifvare bifogat en sista volym, som innefattar ett slag: inledning, deri han med mycken anspråkslös. het, men tillika med mycken bestämdhet, vid: rör de nya punkter, öfver hvilka denna full. ständiga utveckling af rättegångshandlingarn: sprider ett betydligt ljus och den säkrastc förklaring. Vi skola i det följande söka till egna oss hans oförvillade blick, och i et ämne, der man i hvarje ögonblick är färdig att låta föra sig inom enthusiasmens och le gendens område, låta leda oss endast af kär lek till sanningen. Det öde, som till och med efter hennes döc träffade Jeanne dArc, frarastår såsom ett a de mest ovanliga, och hennes rykte har va rit underkastadt alia möjliga förvandlingar och vexlingar. För att blott hålla sig inom kret sen af litteraturens fält — hvilka plötsliga om kastningar, hvilka missöden! Chapelains Pu celle hade nästan gjort hjeltinnan löjlig; dett: poem var, såsom Quicherat anmärker, nästar lika förderfligt för Jeanne dAres minne, son en ny fällande dom skulle hafva varit. Ovil jan framkallade repressalier. Voltaire had den olyckan att taga saken om hand, oc! hela hans tidehvarf olyckan att derför tillrop: honom sitt bifall. Den föreställningen had allmänt spridt sig och gjort sig gällande, at ett dylikt ämne hädanefter icke kunde be ;bandlas från den allvarsamma sidan. Här ä icke stället att göra Voltaire förebråelser fö ett misstag, så allmänt deladt, och för hvil ket han nu mera får uppbära hela skammen Vare det nog sagdt, att hela. det 18:de sekle Htillbad hans fördomsfria Pucelle, och att d mest aktningsvärda personer kunde hela sån ger deraf utantill. Malesherbes sjelf, påstå det, kwide Voltaires Pucelle, utantill. Hvarj