STOCKHOLM, den 16 Juli Då vi nu återkomma till frågan om nya tadganden emot försvarslösa, torde vi böra örnya den erinran, att frågan icke gäller den svöfre klassen af försvarslösa, eller de som följd af tundergångna bestaffningar eller erållna domstolsbeshit eller föregående anställirg vid. allmän arbetsiarättning eller kronorbetskåren, kunna anses farliga för allmänna äkerheten, emedan dessa enligt redan gällande örfattning kunna dömas till allmänt arbete, tan der mindre svåra klassen afförsvarslösa, om icke hota samhället genom en föregående rottslig våndel, utan som oroa det genom moraliskt förfall, genom lättja och liderlighet förening med fattigdom: : Det ligger naturligtvis i samhällets intresse tt söka motverka det ohda, som åstadkomnes genom dylika lättjefulla och liderliga personers kringsirykande, och hvilket ofta slutlien leder till begående af verkliga brott; men vånne det någonsin kan blifva rättvist, att staten straftar såsom brott hvad som endast ir ett moraliskt fel, såsom lättja eller liderighet? Att strafta den. fattige:för. det ; han är attig, har väl ännu icke kommit ifråga. Följderna af hans utblottade ställning utgöra edan i och för sig ett straff, i fall ban genom get förvällande ådragit sig dem. Har han ej let, så bör denna ställning snarare framkalla leltagande än bestraffning. Men-om man nu straftar den fattige för det att han är lat eller iderlig, då man icke på samma. sätt straffar Jen rike för det han är Jat eller liderlig, så kommer ju ändå sjelfva fattigdomen att utgöra n af grunderna för strafftillimpningen, och letta är orättvist. . Det är denna olikhet inför lagen sorg vi besämpa, ehuru vi eljest äro lika mycket som någon annan angelägna om afskaffande af tigserier, lättja och liderlighet. Det är icke i råga om ändamålet: sambällets befrielse från let kringstrykande eländet, som .vi skilja oss rån dem som yrka de strängare åtgärderna, utan det är i fråga om sättet; ty om detta strider emot rättvisan, kommer det aldrig att rehörigen främja det goda man åsyftat. De förslag som i denna fråga blifvit framställda äro följande : Rikets ständer ha ansett, att intill dess fråsan om organisation af arbetsinrättningar inom orterna kan hinna att afgöras, : ett stadgande borde utfärdas, enligt hvilket tiggande, lättjeulla och liderliga försvarslösa kunde dömas ill allmänt arbete på: bögst ett år; Stockholms stadsnämnd har hemställt. att nämnde försvarslösa. måtte få dömas attunder någon kortare tid hållas till nyttig sysselsättning och ordning vid kommunens arbetshus, och utt den felande, som efter att hafva två eller fiera sånger undergätt denna korrigering. ytterligare beträddes med tiggeri, lättja eller liderlighet, er som rymde från arbetshuset, då måtte indas till någon allmän, på statens bekostnad underhållen arbetsinrättning, att der stt eller två är förblifva; Fångvårdsstyrelsen, som ansett nämnde för;svarslösa icke böra dömas till allmänt arbete tand vanfrejdade personer vid statens allmänna arbetsinrättningar, bar deremot föres