Aftonbladet – 15 juli 1852, sida 2

att framföra? frågade omsider den sednare, i len ton, den han bemödade sig att gifva ett högdraget uttryck. — Alltid desarama, monseigneur,, svarade vicomten; adeln anhåller om rättvisa och återställande af dess rättigheter. — pHvar är dess ansökan? — Den innefattas i denna supplik, monseigneur. — sLåt (088 böra denli, I Vicomten uppvecklade ett pergament, som han höll i handen, och efterkom befallninigen. Denna så kallade supplik utgjorde, i sjelfva verket, hvarken mer eller mindre än en fotmlig traktat, i kraft hvaraf adeln återförsattes i sina allra äldsta rättigheter. Det var samma lakt, som redan en gång blifvit framlagd till hertigens undertecknande, vid det tillfälle då han för ett ögonblick befann sig såsom få ge i adelns våld, men numera förökad med alla de tillägg, dem tiden, eftertanken och framgången ytterligare gifvit vid handen. ertigen afhörde denna långa föreläsning med mera ledsnad än vrede, Endast då man I hunnit till den punkten, der adeln påyrkade I skattmästarens utleranande till densamma, kunjde han icke underlåta att på den sednare rikta en sidoblick. l Sådant låter sig icke göras, afbröt han beHtänksamt; satt antasta messire Landais vore detsamma som att antasta mig sjelf, ty han jär beklädd med min myndighet. — sMonseigneur täcktes då fråntaga honom den), inföll Rohan, och ingen gemenskap mellan er loch denne man skall vidare ega rum. — yHertigdömet och jag stå till honom i alltför I stora förbindelser för att lemna honom till pris Våt sina fiender. — Men betänk, monseigneur, latt han i alla händelser måste falla, invände I vicomten med underdånig fasthet; vi äro herrar öfver staden, och slottet tillhör oss mniär belst vi vilja. Borgarne skola sjelfva bistå oss vid stormningen, af fruktan att eljest för tHlänge nödgas underhålla vårt manskap, och I för att desto snarare få öppna sina bodar, skola de gripa hr Landais med egna händer. Att nåräkna något underst;d är således omöjligt, I i i