Aftonbladet – 15 juli 1852, sida 2

EMILE SOUVESTRE. ÖFVERSÄTTNING. Emedlertid hade hertigen, som sist blifvit underrättad härom, nyss infunnit sig i det stora tornet för att derifrån taga kännedom om fiendens styrka; ban fann der Landais. ,Huru många äto de?, frågade Frans, flåsande. — Tillräckligt många för att genom sin bestraffning tjetra till ett varnande exerapel, svarade skattmästaren, som väl fann be. höfligt att genom en låtsad tillförsigt underbålla hertigens mod. Men denne framträdde till en af skotigluggarna, och då han i morgongryningen varseblef massan af de belägrande, som redan besatt alla slottets tillgångar, studsade han bleknande tillbaka och utbrast i osäker ton: Vid Christus, det är ju en hel armets Landais ämnade just svara härpå, då Jacques Guibå anmälde, att en utskickad från adeln anhölle om företräde hos monseigneur. Hvad är hans ärende?, frågade skattmästaren. — Han har förslager att framställa. — Visa honom tillbaka! — ,Nej, lät honom komma ! inföll hertigen hastigt. — ;Han skall bedraga: er, monseigneur. — Jag skall vara på min vakt, miästare. Då Guibå ännu syntes tveka, tillade han: För hit honom! jag befaller det.n Jacques infann sig snart åter, medförande ena adelsman i krigisk rustning, men utan anfallsvapen; denne var vicomte de Rohan. Vid hertigens åsyn giorde vicomten en vördnadsfull bugning; den förre vinkade en Vitt helsomg och satte sig. A ömse sidor uppstod en paus; med armarna i kors observerade Landais hertigen. ;Hvilka förslager har ni å ert partis vägnar ) Se Al Bl N:o 137, 138, 140, 143, 115, 148, 151, 153, 155, 157 och 160.