Aftonbladet – 15 juli 1852, sida 2

dais; ;men jag sökte dig nu, emedan jag måste tala med dig.. — O, säg mig först att ni icke löper någon fara!, — De döda ensamt kunna säga så, min dotter. — Ni fruktar då?, — För ingenting: var lugn, Marie, var lugn och hör mig! Ögonblicken äro dyrbara., — Ack, tala, min far!o Landais fattade den unga flickans händer; Albert ämnade aflägsna sig, men han hejdade honom med en vink. i i Stanna qvar,, sade han, du kan och bör höra allt. Och slutande Marie till sitt hjerta, fortfor han derefter: : ,Svara mig, barn, och svara mig utan omsvep, ty det gäller hela min lycka: är det sannt, hvad du en gång sade mig, att du aldrig känt någon åtrå efter glans eller makt? — Ack ja, ganska sannt, mia far! — Och än i dag, liksom förr, skulle du blott önska dig en hydda, omskuggad af träd, och ett obemärkt lugn?, — Ja, är icke detta nog för att göra lifvet kärt? 2 Landais suckade. Då är allt godt, återtog han. Huru din önskan än utfallit, skulle jag hafva tillfredsställt den! Föga betyder det då, om mina fiender omstörta den byggnad af lycka, på hvars uppförande åt dig jag användt femton år; när du icke gillade den, hade den i allt fall måst nedrifvas. Gud ensam känner det rätta. i Han tryckte till sitt bröst den unga flickan, som. orolig och upprörd betraktade honom. Frukta intet, mitt barn., fortfor han; jag har nyss betryggat ditt lugn. — pMen ert eget, min far? utbrast Marie. Landais bortvände sin blick; hon fattade med en plötslig förskräckelse hans händer. Ert eget?. upprepade hon; pni talar icke med mig derom! Ar det säkert att ni icke längre har något att frukta? O, svara, för Guds skuld! Ni vet ju att jag endast med er önskar räddning, att jag icke kan vara lycklig utan er!s — sDu irrar dig,, yttrade Landais med ett melankoliskt leende; jag är ju