antagat, yttrade han, msåframt våra egna å andra sidan godkännag., — Och dessa äro? frågade vicomten uppmärksam. — Följande, messire: Jag önskar, att, huru domstolens utslag än mätte falla, all min egendom orubbad Bibehålles åt min dotter, för att af henne; under full frihet för sin person och i skydd för hvarje förföljelse, disponeras.s — Detta kan beviljas er,, svarade vicomten. — Jag begär yttterligare, att intet hinder lägges ivägen för hennes gifterraål med den man, jag sjelf åt henne utser.v — Äfven i detta fall må allt ske efter er önskan, min herrel, — InJag fordrar slutligen, att ni i hela adelns namn med ed bekräftar uppfyllandet af dessa löften, samt att ni personligen vid er ära och (eviga välfärd ikläder er samma förbindelse., — nJag ikläder mig den,, svarade vicomten, högItidligt, i det han utsträckte handen mot det Ipå väggen hängande krucifixet, — sOch jagp, tillade hertigen, i det han steg upp, jag svär, att, om alla hertigdömets seneschaler sakfällIde dig, mästare, jag dock skall taga dig till Inåder. — Gud belöne ert goda uppsåt, monseigneur ! svarade Landais, kallt; till enbörjan täcktes ni vara betänkt på fredsfördragete undertecknande; jag för min del går att än en gång omfamna min dotter. Emellertid hade larmet af de belägrandes rop, hvaribland skattmästarens namn tydligast återskallade, innan kort framträngt ända till den unga flickans kammare och underrättat henne om den fara, som hotade hennes fader. Albert försökte väl att uppehålla hennes mod, men hans osäkra stämma, jemte de oroliga blickar han oupphörligt riktade, mot fönstret, Itiilintetgjorde verkan af hans ord. Marie önskade alltså att återvända till Landais; AlIberts bemödanden att qvarhålla henne bidrogo blott att öka hennes fruktan, och hon var ljust i begrepp att ila till galleriet, der hon lemnat ministern, då den sednare inträdde. Med ett anskri störtade hon i hans armar. Ack, hvad är på färde, min far, och hvad vill man er? frågade hon förskräckt. — Du skall snart erfara det, mitt barn.; yttrade Lans