Aftonbladet – 15 juli 1852, sida 2

allt motstånd är fåfängt och utan ändamål. Hör derföre mina ord, monseigneur, och återskänk freden åt hertigdömet genom att från era intressen skilja en dålig tjenare, som mången gång bedrägit till och med er sjelf!, — Just detta är hvad som återstår att bevisa, anmärkte hertigen, hvars beslutsamhet i samma mån förminskades, som -han tydligen lärde att inse faran. — Sådant skall icke blifva något hindern, svarade vicorten; vi begära blott hvad billigt är, och om monseigneur fianer skäl att petvifla herr Landais brottslighet, samtycka vi att domare öfver honom tillsättas. Frans vände sig mot minisiern, liksom han med blicken velat rådfråga honom. Detsyntes alltför påtagligt, att hans fega hjerta redan gifvit vika, och att han redan kände sig benägen att, medelst gunstlingens utlevererande, söka sin räddning ur faran, ehuru han ej ens för sig sjelf vågade tillstå denna önskan. Icke dess mindre beherrskad af Pierres snille, väntade han med den :instinktmessiga aning, som leder egoisten vid bedömandet af en stark själ, att Landais sjelf skulle tlerana honom tillåtelse att förråda honom. Men Landais förblef stum. En förfärlig. omhvälfning hade nyss föregått inom hans själ. Sedan han med spänd uppmärksamhet afnört allt hvad vicomten nyss yttrat, följt de olika intrycken deraf på hertigen, och omsider funnit sig af den sednare öfvergifven, hade han i sina tankar tagit en snabb öfversigt af alla de medel till räddning, som ännu återstodo honom, och dervid nödgats erkänna deras otillräcklighet. Och när han sålunda märkte sin undergång gitven, hade han med en behjertad naturs hela oförskräckthet fogat sig i sitt öde, och bloti behållit en enda önskan öfrig, den att, om möjligt vore, undan detta oundvikliga skeppsbrott rädda sin dotter. Härmed var också hans beslut genast fattadt; ban trädde ett steg närmare hertigen, som syntes. orolig öfver hans tystnad, och som nedslog sina ögon för hans blick. Messire de Rohans propositioner kunna