Aftonbladet – 15 juli 1852, sida 1

STOCKHOLM, den 15 Juli En af den nyare tidens hufvudprinciper för lagstiftningen är jemnlikhet inför lagen. Alla skola der ega lika skydd och alla skola der tilldelas lika straff. Detta är en af rättvisans första fordringar. För att uppfylla den har man också verit angelägen att afskaffa påbud som tilldelade särskilda sambäöllsklasser olika rättigheter inför lagen och om man ännu icke hos oss hunnit attiallo genomföra denna princip, så nar man dock bittills icke öfveroiivit den eller infört nya stadganden som äter upphäft den. Under den förbistring som för närvarande råder i vår brottmålslag och till följd af de falska åsigter, som vilja att man äfven i rättsfrågor skall handla icke enligt principer utan efter nsig företeende omständigheter,, synes ofvannämnde jemnlikhetsprincip åter vara i fara att gå förlorad. Så har Stockholms stadsnämnd hos Kongl. Maj:t för någon tid sedan dels hemställt att i allmänhet mätte stadgas det försvarslös, som tigger eller visar fortfarande lättja och liderlighet, kunde dömas att under någon kortare tid hållas till nyttig sysselsättning och ordning vid kommunens arbetshus och att en sådan person, om den oaktadt dylik två eller flera gånger undergången påföljd ändock beträddes med tiggeri eller lättja och liderlighet eller rymde från arbetshuset, måtte försändas till någon allmän, på statens bekostnad underhållen arbetsinrättning, att vid sådan anstalt under ett eller två är förblifva, och dels ull Kongl. Maj:ts pröfning öfverlemnat, om icke i betraktande hufvudsakligen deraf, att en kommun, sådan som Stockholm, der ett betydligt antal försvarslöse städse sig uppeåller, bar jemförelsevis större behof af skärpta föreskrifter än de flesta andra orter inom riket, ofvannämnde föreslagna bestämmelser, derest de ej för hela riket utfärdas, kunde påbjudas att gälla åtminstone för hufvudstaden. Stockholms stadsnämnd anser det således i närvarande tid icke vara en uppenbar kränkning af lagens hufvudgrunder att en försvarslös i Stockholm underkastas en annan och strängare ansvarspåföljd ön en försvarslös utom stadens territorium, t. ex. i Södertelge. Om sådana åsigter kunde göra sig gällande borde straff i allmänhet ej mätas efter brottens natur, utan efter deras antal på särskilda orter, och vi skulle erhålla ett slags lokallagstiftning, som upphäfde all harmoni 1 lagstiftningen och i detta hänseende återförde oss till medeltidens barbari. Genom en författning af år 1766 har visserligen blifvit bestämdt, att andra resan stöld begången i Stockholm kan straftas hårdare än på andra orter i riket, men att en dylik eländig undantagslag i våra dagar kan tagas till föredöme borde man väl icke kunna föreställa sig. Man bör väl också taga för afgjordt att dylika barbariska åsigter i lagstiftningsväg numera icke skola kunna vinna regeringens bifall, men det är i alla fall ett sorgligt tidens tecken aft de skola finnag hos Stockholms stadsnämnd. En annan fråga är om de här omnämnda ansvarspåföljder för försvarslösa som tigga eller göra sig skyldige till lättja eller liderlighet kunna anses rättvisa och behöfliga uti en allmän författning för hela riket. Man skulle då återgå till de före 1846 års lösdrifveristadga gällande strängare påbuden emot försvarslösa, och åter inveckla sig i denna besynnerliga lagstiftning, hvilken bestraffar som brott hos de fattiga hvad som är strafflöst hos andra. Rikets Ständer ha redan vid 1848 ärs riksdag föreslagit utfärdandet af stadganden emot ifrågavarande. försvarslösa, öfver hvilket förslag fångvårdsstyrelsen och, i sistlidne April månad, äfven justitlickanslersembetet afgifvit yttranden. Då detta lagstiftningsämne är af