dessa ämnen för den möjligtvis blifvande statsmannen eller vetenskapsmannen, än för ten blifvande bonden eller hanstverkaren. Och hvad de öfriga kunskapsärsnena augår, månne til exempel grundligheten af detfranida matematiska studiet, vid den älder dä ett sådant bör inträda, skulle förlora derpå, ora sossen hade börjat med enkla öiningar i kropvars och figurers jemförands och åtskiljande vå åskåduingens och erfarenhetens väg och leras empiriska aftecknande, innan han får sfvergå till Eukides eller deremot svarande ärobok? — eller med öfningar uti hufvudräkniog och en lefvande nppfattving af talförhållandena, innan han öfvergår tit! den mera ibstrakta sifferräkningen? — eller om han illäfventvrs skulle hafva lärt sig, huru ånga eunstycken gå på en skilling, eiler harn månSa jungfrur på en kanna o. 8. v., innan han ännu ärt ens definitionerna på aritmetik och geometri, än mindre på postulater och axiomer m. m.? Är man icke redan så tämmeligen: 5fverens derom, att hvarken det historiska eijer det geografiska studiet någonting förlora, atan att fastmera båda vinna derpå, att man hellre begynner med fäderneslandet, dess minaen och dess natur, än t. ex. med Assyrien och Babylonien, elier med jordklotet och de abstrakta cirklarne och axlarne derpå? Och bvad slutligen språkundervisningen beträffar, månne icke den förlust, som för de främmande döda eller lefvande språkens lärande kan anses uppkomma derigenom, att man uppsköte deras begynnande ett eller annat år, möjligen skulle kunna fullt uppvägas af en tidigare lagd Jesto grundligare underbyggnad i modersmåiet, i förening framför allt med en mera skärpt iakttagelseförmåga samt en större mognad i förståndets och själskrafternas utveckling öfverhufvud? Ty det är väl ändå denna utveckling vida mera än det ena eller andra kunskapsämnet i och för sig, som måste afses vid den första barnaundervisningen, och det i folkskolan lika väl som i den så kallade lärda skolan. Vi hafva nemligen för vår del svärt att öfvertyga 088 derom, att den blifvande bonden eller smelen eller snickaren skulte, för att blifva duglig inom sin krets, vara mindre i behof af uppmärksamhet och förstånd och en öfvad rankeförmåga, än den biifvande embetsmanaen eller professorn inom sin, eler omvändt att man vid de senares uppfostran skulle böra på förband mindre afse behofvet af praktisk Juglighet för Jifvet, än vid de förres. Vi hafva inom kretsen af vår egen erfarenhet sett för många och för bedröfliga prof på förfelad lefnadsverksamhet och derigenom äfven förstörd Jefnadslycka just till följe af det uppfostringssystem, som alltför länge hyllat dylika åsigter, för att längre kunna vara dem allgifna. Den Lfligare fattningsgåfvan och den trägvare fliten hos barnen Jläta icke beräkna sg -fter föräldrarnes vilkor. Det torde lika lätt kunna hända, att baronens eller brukspatronens son är ett dumhufvud och torparens ett snille, som omvändt. Hvilka missförhöllanien, hvilka olyckor, hvilka förlusier för samhället ej mindre än för enskilte, uppkon. 2 2j dessutom af detta föräldrarnes äflande, att sönerna så vidt möjligt skola följa faderns samhällsställning? Huru ofta händer ej t. ex., att sonen af en embetsman blifvit af naturen danad att hellre arbeta med armarne, än med hufvudet, men att han genom en uppfostran, hvars uteslutande syfte varit att proppa i det senare allehanda lärdomskram, som han dock icke duger att i lifvet använda, göres alldeles oskicklig till både det ena och det andra? Vi kunna icke undgå att härvid påminna oss de betraktelser och upplysningari detta ämne, för hvilka vi haiva grefve Torsten Rudenschöld att tacka ul hans utgifna skrifter om Ståndscirkulationen och om Folkskolan, och hv:lka visserligen icke ännu blifvit så behjertade, som de förtjena. : Låtom oss således öppet tillstå det: Hvad som gör, att man ännu hos oss redan i den spädare barndomen skiljer de förmögnes och de fattiges barn i olika skolor, är icke egentligen nägot i sakens natur grundadt behof ur pedagogisk synpunkt utan fördomen och högfärden hos de förstnämnde, samt den föreställningen att det offentliga af staten underhållna elementarläroverket har skickligare lärare, än den kommunala folkskolan, hvilket väl äfven ofta — ehuru numera icke ens alltid — torde vara fallet. Denna fördom näres genom den författning för de allmänna läroverken, hvilken man i afseende på vilkoren för intagning låtit förblifva orubbad, äfven sedan folkskolor vid de förras sida allmänneligen upprättades, och som i detta afseende ännu qvarhäller det svenska elementarläroverket på en lägre grad, än som numera veterligen anses böra tillhöra de af staten underhållna allmänna läroverken uti något annat land i Europa. För en stegring af dessa fordringar och i sammanhang dermed en ändamålsenligare arbetets delning emellan folkskolan och elementarläroverket kunde dessutom ännu flera skäl anföras, såväl ur pedagogisk som ur medborgerlig och statsekonomisk synpunkt, med hvilkas ytterligare utveckling vi likväl här icke vidare vilja uppehålla oss. Vi förbise icke de betänkligheter, som ännu mången gång med skäl måste möta folkskolans anlitande för barn, hvilkas föräldrar hafva råd att umbära henne; och sannolikt blefve i företa hand följden af stegrade inträdesfordringar vid elementarläroverken, att den enskilda undervisningen mera än förut anlitades för den spädare åldern. Men anledningarne till dessa betänkligheter skulle likväl småningom allt mera bortfalla, i samma mån som folkskolan blefve äfven af sådana föräldrar mera anlitad, sedan de nemligen först väl börjat taga någon kännedom om hennes tillvaro och derefter, såsom ofelbart skulle inträffa, intressera sig för hennes förbättring. Ty det största hindret för folkundervisningens uppkomst i vårt land är, att man icke ännu hos oss vuxit ifrån den fördomen att anse folkskolan såsom blott och bart en fattig