I ARUELSUHD VI AIUMULVYCIRASTLR GIUN a RUSRKSRONKER. insigter i ridskolorna eller på exercisfältet, att efter sig företeende omständigheter bifalla eller afslä ansökningar om tillstånd att: ålandet idka händel i öppen -salubod, kunde det icke vara tvifvelaktigt att ett dylikt åt landshöfdingarne uppdraget godtyckligt förmynderskap skulle komma att leda till grofva maktmissbruk. Af ett i civildepartementet den 3 i denna månad fullföljdt besvärsmål ha vi inhemtat att landshöfdingen i Stockholms län grefve Liljencrantz, som syhes vara en afgjord anhängare af de patriarkaliska styrelsemaximerna, äfven lemnar dem fritt spelrum, då han i sin egenskap af landshöfding afgör frågor om handelsrättighet å landet. Han är också den enda, så vidt vi inhemtat, af herrar landshöfdingar, hvilken tillvällat sig enahanda despotiska maktfullkomlighet som öfverståthållareembetet öfver enskilda personers rättighet att hålla föredrag, gifva koncerter, spektakler m. m. Då han ansett sig ega rättighet och pligt att befria folke: från äfventyret af att i särskilta förekommande fall afhöra enskilda föredrag, musikaliska talenter, m. m., så kan det väl ej heller väcka nögon fö:uudran, att samme höfding vill skydda sitt läns invånare från sådan köpenskap, som icke instämmer med hans statsekonomiska åsigter. Uti det speciella fall, hvarpå vi här syfta, bar grefve Liljencrantz afslagit handelsbetjenten Wensters ansökning att få drifva handelsrörelse uti Torps by inom Sorunda socken, hufvudsakligen på de skäl, att grefve Li!jencrantz ansåg det vara nyttigare för Sorundaboerne att i Stockholm, hvartill de dock hafva 4, mils väg, sjelfva förse sig med sina för. nödenheter, helst en salubod på närmare höll lätteligen kunde locka till onödiga inköp samt möjligtvis till och med gifva uppkomst åt ett skadligt kreditsystem, som icke torde kunna af lättsinnet och tanklösheten motståso m. m.. Men vi finna detta beslut ega den märkvärdighet, att det bör i sin helhet komma till våra läsares känhedom, desto heldre som der-; med förtjenar att jemföras landssekreterarens 1 länet af Sillens möt beslutet afgifna reservation. ÅN Den af grefve Liljencrantz utfirdade resolutionen är af följande innehåll: Hos Konungens befallvingsbafvande af Stockholms län har handelsbetjeitien Otto Wilbelm Wenster anhbällit att få uti Torps by af Sorunda socken bedrifva haändelsrörelse sä vidsträckt, som författningarne medgäfve; för erhällande af tillständ hvartill sökanden företett: 1:o prestbetyg, upplysande att sökanden är född den 5 Oktober 1822, har begätt Herrans Beliga Nattvard och är af god frejd; 2:o intyg af kryddkramhandlanden P. L. Dufva och minuthandlanden C. A. M. Wahlström i Stockholm af innehåll, att sökanden egde fullkomlig kunskap att räkna och föra bok, sådan den för minutbandel erfordrades; 3:0 betyg af bemälde Dufva, att sökanden sedan är 1846 ensam förestätt Dufvas handelsrörelse här i staden med skicklighet och till Dufras fullkomliga belåtenhet; och 4:0 intyg af hr häradsskrifvaren i orten H; A. Lundberg. och länsmannen C. O. Lidman, begge boende i Sorunda socken, att afständet vore från Torps . by till närmaste stad Södertelje tre och en fjerdedels mil och till hufvudstaden fyra och en half mil. Öfver denna ansökning är Sorunda sockennämnd; hörd och har i afgifven förklaring anfört, att socknenämnden, som ansäg sig icke hafva nägot emot ansökningen att erinra, dock icke kunde frängå sin förut i en dylik fråga yttrade öfvertygelse, att ingen kunde i socken med handelsrörelse sig försörja, men att socknienämnden: skulle med nöje se, om denna förmodan blefve af erfarenheten jäfvad; från hvilket socknenämndens yttrande dock två afledamöterne bos konungens befallningsba:vande anmält sig vara skiljaktige i så mätto, att de ansett en bandelsrörelse inom socknen vara behöflig och nästan nödig, hvilken mening äfven blifvit, i en ingifven särskild skrift, af br bäradsskrifvaren Lundberg, länsmannen Lidman och ländtbrukaren C. G. Gerle uttalad och ansökningen derföre af dem understödd. Konungens befallningshafvande har tagit i öfvervägande hvad sälunda och i öfrigt för och emot ansökningen förekommit; och :ehuru sökanden visat sig hafva de egenskaper, som, enligt kongl. handelsordningen den 22 December 1846, erfordras för att vinna tillständ till utöfnipg af handel ä landet, och det ställe, der han vill densamma bedrifva, är beläget på längre än tre mils afständ frän närmaste stad; likväl emedan konungens befallningshafvande anser att i Sorunda socken, hvilkens invänare för afsättning af skogseffekter, korgoch träarbeten samt andra varor göra täta besök i hufvudstaden och-sälunda hatva tillfälle att, sannolikt för betydligt bättre pris, än i hemorten blefve fallet, förse sig med de förnödenpheter, som för dem verkligen äro erforderliga, handelsrörelse icke är af behof päkallad, men skulle lätteligen locka till onödiga inköp och föranleda spridandet af öfverflödsartiklar, helst troligt är ait, i motsatts till hvad i allmänhet nu är händelsen vid inköp bär i staden, kredit på längre eller kortare tid torde medgifvas och af den stora mängden, som sällan beräknar möjligheten för betalnings erläggande, med begärlighet omfattas, hvartill konungens befallningshafvande finner en ökad anledning till farhäga i socknenämndens yttrade förmodan; att ingen genom handelsrörelse i socknen skulle kunna bereda sig försörjning, hvadan sannolikt är att, till afsättningens befrämjande sädana betalningsvilkor skulle medgifvas, som icke torde kunna af lättsinnet och tanklösheten motstäs, hvarförutan det icke bör förbises, att genom det ringa pris, hvartill tyger, dukar med flera dylika förnödenheter numera försäljas, skull? om retelsen till sädana varors inköp, helst på kredit, beständigt förefanns, än ytterligare minskas den: förut inom-länet i allmänhet ej särdeles stora benägenhet för husflit, hvilken, likväl, om den med omtanka bedrifves, icke allenast lemnar en nyttig: sysselsättning under en större del af äret, utan äfven, till icke ringa män, befordrar trefnad och välständ; ty finner konungens. befallningsbafvande sig icke böra medgifva sökanden tillåtelse att i Sorunda socken handel utötva. Om den argumentering grefve Liljencrantz lagt till grund för sitt beslut skulle godkänns nas, så fordrar konseqvensen, att folkets företag i handel och vandel helt och hållet stä!las under landshöfdingarnes förfoganden, på det att icke lättsinnet och tanklösheteno må narra Svenska folket till några ekonomiska misstag som kunna skada folkets strefnad och välståud., Grefve Liljenerantz, som tilltror Jsig att kunna bättre än länets invånarne sjelfva j atgöra hvar de böra göra sina uppköp, borde väl äfven ega att bestämma hvar länets invånare med största fördel må verkställa sina försäljningar. — Lättsinnet och tanklösheten kunna nemligen blifva lika ekonomiskt skadliga vid försäljningarne som vid uppköpen, loch det är verklig skada att en så omtänkIsam man som nämde grefve icke skall få an