Aftonbladet – 10 juli 1852, sida 2

en oemotståndlig fasa; men den unga flickar utsiötte ett skri, och med en rörelse, snabt som tanken och utgången från hjertat, sle hon af sig de armband och kedjor, hvarmed hon var smyckad, och kastade dem lång Urån sig. Rörd i djupet af sin själ, störtade Albert emot henne; Etienne höll honom tillbaka. Märker du icke, att blodet ännu alltjemnt häftar vid henne?, yttrade han med dof stömma, — Nej, ropade den unge mannen utom sig, i det han fattade Maries händer; pnej messire, hon har icke begått detta mord, hon bör icke plikta derför! Hon åtmivstone ör oskyldig.... Se sjelf! ett barn som darrar och blott kan begråta sin olycka. — Men mördaren?, frågade Etienne. — Välan!s fortfor Albert flämtande, saf honom skall jag kräfva räkenskap, på honom... skall jag hämnas min fader, — I det du dödar min! klagade den unga flickan. Den unge mannen förde händerna mot sin panna, i ett tillstånd af sinnesförvirring. Hvad är att göra? O min Gud! hvilkendera pligten bör jag hörsaxama? Från begge sidor hota endast blod och tårar. — Du tvekar ännu?, frågade Chauvin. — Ack, hvarför upplyste ni mig icke föri? — Du saknar då mod att underkasta dig? fortfor Etienne föraktligt, Den usge mannen gjorde en rörelse. pModlb ätertog han... Ja, man borde fostrat mig i bämdens skola, i god tid förhärdet mitt hb det skulle då lärt sighatets konst. Ni åter lät mi vexa midt ibland singer och böner: j inget mig med hels kJ . ee nin själ ät en oemotståndbg kärlek, och när en gång denna kärlek blifvit mit allt, då först underrättade ni mig, att den var ett brott. Nu söker ni att besvärja den medelst åberopande af ett namn, som ni icke ens lärt mig