Aftonbladet – 10 juli 1852, sida 2

Sergeanten, som skulle uppgifva posten å oss, är arresterad.. — sOch de trettio adelsmännen?. — När de funno porten stängd. insågo de att allt var förloradt. — Och de begåtvo sig på återvägen?, — Ja, och lemnade oss öfvergifne härinne.n Chauvin slog tillsaramans sina händer med en dof förbannelse. Åter en fe!slagen förhoppning!s mumlade han. — Men vi, messire, hvad parti skola vi väl taga?, — Gifves då ingen utväg till flykt? — vIngen, såvidt jag vet, messire; vi äro vackert i fällan.s — Så låtom oss stadna der., svarade Etienne med tankfull min och korslagda armar. Ivon betraktade honom förfärad. Stadna! upprepade han; sbevare oss Gud, så ni talar, messire! Ni besinnar då icke ait det gäller lifvet, hör ni! lifvet? Stadna! Jesus min frälsare! ... för att utan vidare omständigheter blifva satte i balejern elier insydde i lädersöckar . .. Ahl ni känoner icke till dessa säckar, messire! ... Blotta tanken på dem kommer mig att rysa.v Så upptänk då något medel att komma härifrån Iv yttrade Etienne med ett slags likgiltighet. Krögaren uppgaf ett pustande och slog sig förtviflad för pannan. sJag kan förskaffa er ett sådant medel, inföll Albert, som hittills iakttagit tystnad, — Du?, — Tag detta pass; messire; gent emot sloitet finner ni färgbäten . . . pLåtom oss skynda! skrek Ivon, i detban gick mot dörren. Etienne syntes för ett ögonblick betänka sig, men utsträckte omsider handen efter pergamentet, som Albrt räckte honomji det han yttrade: . pJag antager tillbudet; mer än någonsin be