Aftonbladet – 8 juli 1852, sida 3

tm MMM MM Ret dets utropade han; men jag har ju svuri att blifva er värdig, Marie? Ni är ju mitt för. lofvade land? Hvad betyda väl farorna i mir jn blott de närma oss till hvarandra? O frukta icke, att jag dukar under för dem! Jag känner. mig stark nog för att omstörta en här Kärleken är liksom tron ett harnesk; den sor omgjordat sig dermed har ingenting att frukta. — Ni skall icke blottställa er mer, lofva mig det!, upprepade den unga flickan bedjande. Han syntes tveka. Jag vill det, jag fordrar det!s utropade hon. säg att ni icke mer ämnar blottställa er.. — Ni vet ju att er vilja också är min. — N skall icke mer åtaga er farliga beskickningar! Ni vill ju stanna qvar här?s Albert spratt till. Er far befaller mig att resa bort i morgon. — Er?) — Ja, och för en längre tid utan tvifvel.s — Hvart skickar han er? — Til! England., — vTill England !s upprepade Marie förfärad; sack, men ni reser ju icke? — At vägra vore att förtörna messire Landais och med detsamma att afstå från alla förhoppningär.n Den unga flickan nedsjönk med hopknäppta händer på en stol. ; : Jag får då aldrig återse erls utbrast hor under snyftningar. Albert försökte att trösta henne, men sjej förmådde han endast med svårighet bekämpa sina olycksbådande aningar. Maries tårar b hans vacklande mod, och snart blandades b egna med hennes. Så suto de länge, iryc: kande hvarandras händer och hviskande hi; andras namn, under förnyade utbrott af kl gan, tårar och kyssar. De stördes i denna smärtans utgjutelse Ev nom bullret af steg, som nalkades uppför torn trappan. Marie steg upps Hvem kommer vid denna tid? frågad: