Aftonbladet – 8 juli 1852, sida 3

rr SEEN ENE NR ESREAEEESSSRA under den första oredan vid festen borde hennes frånvaro lätt undgå uppmärksamheten. Sjelf kände hon sig dessutom drifven af en otålighet, så (vanlig hos bekymrade hjertan, för hvilka hvarje uppskof innebär en fara. Hon bemödade sig alltså att qväfva den fruktan hennes egen älskling ingaf henne, lyckades att obemärkt hinna torntrappan, och begaf sig, med flämtande andedrägt, svigtande steg och begge händerna tryckta mot bhjertat för att hämma dess slag, ända upp till den högtbelägna kammare, som innehades af den unge sekreteraren. id Maries åsyn uppreste sig Albert med ett anskri; den unga flickan förskräckt ålade bonom tystnad. Ni här? yttrade han med upprörd stämma. — Kan någon höra oss?s frågade hon darrande. — Nej, jag är ensam., Hon såg sig forskande omkring, släppte derpå lörrförhänget som hon hittills hållit upplyftadt, och betraktande den unge mannen, hopknäppte hon sina händer med ett uttryck af fog och förebråelse. Ni vill då att jag skall dö? sade hon. — oJag !. utropade Albert, hvad menar ni Marie, och härför denna oro ?s — xsOch det frågar han mig, utbrast det hulda barnet, med ögonen badande i tårar, när han, oaktadt sina löften, hvarje dag blottställer gitt lif, liksom det icke tillhörde någon mer än honom ensam., — Förlåts, yttrade den unge mannen en ton af mild undergifvenhet, ni vet ju att jag måste ..., Marie betraktade honom, tryckte sina begge händer uti hans, och lutande sitt hufvud mot hans bröst, hviskade hon under tårar: Ni måste lefva ln . Djupt skakad, slöt Albert henne i sina ars mar. . vAck-tJag vill det; Gud vet att jag vill