Aftonbladet – 7 juli 1852, sida 3

engelska AUS all ilga KORakt;: OM Jernvagsanläggningen: Örebro-Hult på de vilkor regeringen utstakat. mn nn mn nn a Kossuths tal i Faneuil Hall uti Boston. (Forts. fwån gärdagsbl.) Frankrike ät ett land för hastiga förändringar och oväntade tilldragelser. Jag vill derföre icke säga att jag kan förutse slutet af nästa vecka. Men ett alternativ kan jag uppställa: — antingen faller Ludvig Napoleon eller ocksä häller han sig uppe. (Skratt.) Den Ludvig-Napoleonska farcen kan, ehuru nägra gamla monarkiska elementer skola förena sig för att förlänga den, dock aldrig få något annat slut än republiken — en republik, mera trogen den borgerliga friheten i Europa än alla dess fordna revolutioner hafva varit. Om Napoleon häller sig uppe, kan han endast göra det gehom att förlita sig på en armå eller genom att smickra massornas böjelser och intressen. Om han stödjer sig på en arme mäste han förskaffa den ära och vinst, eller med andra ord, han mäste föra den till strid. Nå väl, ett fransyskt krig med hvilken som helst och för hvad ändamäl som helst, innebär de bästa möjliga utsigter för framgången af en europeisk revolution. Eller om Ludvig Napoleon söker sitt stöd i massans böjelser (hvilket han, efter hvad det synes, ärnar göra), i hvilket han mot sin egen vilja blir ett redskap för demokratien, och om, då han kommit derhän, han uppoffrar troheten mot sina herrar — den absolutistiska ligan — nä väl, han skall då antingen tvingas att anfalla den eller af densamma anfallas. ? Detta är en så naturlig följd af hans ställning, att jag väl kan förutsäga, att om kan skulle lyckas att ehälla sig qvar på den plats han nu innehar till nästa vår, utan att blifva anfallen utifrån, skolen j se honom af nödvändigheten tvungen till ett anfallskrig — möjligen mot England, men efter min tanka med mera sannolikhet mot Österrike. De kunna icke båda trifvas tillsammans på Italiens jord, och hvilken Frankrikes styresman än må blifva, så mäste han öfverlemna Italien ät sig sjelf, men kan aldrig öfverlemna det ät Österrike. Emot den rivalitet, som är en nödvändig följd af det geografiska läget, kunna icke personliga infall och böjelser blifva rådande och icke en gång fruktan kan undertrycka densamma. Hvilkendera af dessa båda alternativer, som nu må inträffa, är jag dock viss, att den ögonblickliga framgängen af Ludvig Napoleons statskupp i sitt slutliga resultat skall och mäste visa sig nyttigare för den revolutionära rörelseni Europa än franska republiken af 1848, som med den Lamartineska styrelsens olycksaliga poesi. trolöst öfvergaf revolutionen och deltog i nationalförsamlingens förnedring, och bourgeoisiens öfvermakt kunde hafva blifvit bibehällen genom en fredlig utgång af presidentvalet, hvilket skulle hafva egt rum just vid denna tid, om icke Louis Napoleons statskupp inträffat, (Bifall.) Det är icke första gängen som den som tjenar djefvulen, ruinerar honom, trots alla sina bemödanden. (Länge ihållande bifallsrop.) Detta om Frankrike. Nu till Italien. Italien! Europas solbeglänsta trädgård, hvars blomster blifvit förstörda af den isiga nordanvinden från St. Petersburg. Italien, denna fångade näktergal, ställd i bur under en blomstrande och doftande rosenhäck och under den evigt klara himlen. Italien var alltid slagfältet för de kämpande principerna. Sedan ärhundraden tillbaka hafva de tyska kejsarne, de spanska och franska konungarne utkämpat sina enskilda tvister, sina blodiga strider pä dess för alla begärliga jord och genom sitt förderfliga inflytande förqväft hvarje framåtskridande och underbläst den enskilda fiendskapen och ,misstänksamheten. Genom de stora forntidsminnena var frihetsandan ingenstädes så farlig för den europeiska absolutismen som i Italien. Och detta begär efter republikansk frihet, denna det gamla Roms krigiska anda kan aldrig förqväfvas mellan Alperna och Faro. Vi hafva ef absolutismens måälsmän lärt oss att tala om italienarne som om de utgjorde en feg nation och vi glömma att de i krigsvetenskapen mest utm män, den nya tidens största generaler voro ice re, Ciccoluomi, Montecuculi, Farnese, Eugåne, Spinola, Bonaparte, en vintergata af namn, hvilkas namn endast fördunklas vid minnet deraf att ingen af dem stred för sitt eget land. Så snart den liberala andan vaknade i Italien, störtade genast beställsamma tyskar, spaniorer och fransmän in i landet och utsläckte i folkets blod den svaga gnistan, att den icke skulle upplysa det nattliga mörkret i Europa (Rop af blygd öfver dem!.) Fredrik Barbarossa förstörde i grund Milano, då det försökte att motsätta sig hans kejserliga inkräktningar af fria städer och kommuner, och satte plogen öfver de rykande ruinerna. Carl den femte samlade hela sin styrka, för att kufva Florens, då detta förklarat sig för en demokratisk republik. Napoleon utplånade de sista spåren af den republikanska sjelfstyrelsen genom -att förstöra republikerna Venedig, Genua, Lucca, Ragusa, och lemnade endast på spe och för att förlöjliga republikanismen den Llla republiken San Marino oantastad. Den heliga alliansen delade mellan sig Napoleons rof och sammannitade på nytt de jernbojor, som fjettrade Italien, och spridde dessutom nya andliga fjettrar, förhindrade bildningens spridande och tillintetgjorde pressen, i den tanken, att Italien sålunda skulle glömma hvad det förlorat. Hvarje ärofull sida i deras historia under tjugufem ärbundraden stär i samband med Italiens oberoende; hvarje fläck på deras ära stärisamband med en utländsk styrelse. Och italienarne med sitt häftiga sinnelag kunna, oaktadt all andlig näring nekas dem, icke lära sig glömma sin fordna glans och sin nuvarande förnedring. Hvarje sten talar om forntida storhet, hvarje österrikisk polisbetjent, bvarje fransk soldat om deras närvarande förfall. Tyrannerna hafva dock icke makt att alldeles tillintetgöra historien och nedtysta nationalkänslan. (Forts följer..) SERVROKTREENESIASST SE e Te RR — säs I RR JR te