I Jag finner att min undergång är beslutad,, yttrade han långsamt; xbetänken likväl, mina verrar, att utsigterna för en strid, lik vår, äro öränderliga och osäkra! Besegrad i dag; kan ag segra i morgön. :Adelmod är också en politik, och j bören visa någon skonsamhet mot en fiende, som är i ert väld.,.— Ingen skonsamhet mot förrädare !s utropade Etienne. — Jag skall icke glömma dessa ord., genmälte Landais med: en betydelsefull: blick, — Du skall icke få lång tid att minnas dems, svavade narren. . Han framträdde härmed mot hertigen; som hittills med sorglös likgiltighet följt denna tvist: I sMönseigneur!s utropade han; pvi kunna lätt efterskänka våra öfriga anspråk, men vi fördra denne mans lif. Vid all rättvisa, och vid er egen frid, besvärja vi er att underteckna åen akt, som vi nyss öfverlemnat er., — Här ir dena, svarade Landais, i det han uppveckade pergamentet. Monseigneur har der tecknat sitt namn och uttryckt sin vilja; det är jag som verkställer den. — Hvad vill du säga?, — rJag vill säga, mina herrar adelsmän, att jag, i den här närvarande hertigens namn, arresterar er alla.n — Os8?, — Skåden här sjelfva ordern, uppsatt på andra: sidan: af er öfvermodiga ansökning; som j sen, mina herrar, hafva utsigterna förändrat sig... Era värjor!s — Kom och tag dem, om du kan! ropade vicomte de Rohan, dragande sin egen ur slidan. Alla följde hans exempel, men Landais hade redan ilat till ett fönster, en hvissling ljöd, och nästan i samma ögonblick instörtade i saJen de adelsmän, som utanför vaktade porten, förföljde af Clartisre och dess bågskyttar, På samma gång visade sig: l löndörren Jacques Guibe med gitt manskap. Vid alla djeflar, vi äro förrådde!, ropade