Aftonbladet – 30 juni 1852, sida 3

Dessa herrar hafva missförstått mig,, stammade han. — Han sade spion... Har han sagt det? upprepade en mängd röster. Den okände utsträckte mot värdshusvärden sin knutna näfve. Den uslingen! utropade han; då han icke sjelf vågar anfalla mig, söker han förmå andra att göra det. Jag spion, derföre att jag öfverbevisat honom om lögn! Men lyft upp ditt hufvud, huggorm, om du vågar att se mig i ansigtet, och försök att igenkänna mig: jag är Guillaume Kermor, frälseförpaktaren från Elven.s — Kermor!) upprepade skräddaren i det han såg upp; ja verkligen; nu kommer jag ihåg . . .Guillaume ryckte på axlarne och, uppfångande med handen den brokigt flätade remmen till piskan, yttrade han föraktligt: Hädanefter torde du se dig före innan du talar, om ingen finnes i närheten som känner rätta förhållandet., Härpå vände han sig mot adelsmännen, förde handen till sin bredskyggiga hatt och tillade: Gud bevare er, mine herrar!, Lycksam resal, svarade desse skrattande. Ivon bugade sig önda till golfvet och undanröjde beställsamt alla bänkar som stodo förpaktaren i vägen; den sednare afvisade honom med en vink. Den heliga trefaldighet ledsage er! gnällde skräddaren i smilande ton. ,Måtte fan ta dig! svarade Guillaume, i det han aflägsnade sig. Adelsmännen skämtade ännu sins emellan öfver detta löjliga uppträde, då klockan ljöd till tecken att ljusen borde släckas. Samtliga gästerna grepo till foga för att uppgöra sina räkningar och begåfvo sig efterhand ut på gatan. å 2. Böra vi stanna qvar eller aflägsna 0oss? frågade Tregus med låg stämma, — Gån ut