ett omfattande snille! Således har han nu äfven uppgjört en taxa, för att underhjelpa värdshusvärdarnas minne? Ivon darrade af fruktan att adelsmännen likaledes skulle vilja betala efter taxan. Visserligen, messire,, stammade han, visserligen, men adeln har aldrig rättat sig derefter. Att följa de priser skattmästaren bestämt, skulle ju vara att synas lyda honom; våra nådiga herrar hafva dertill alltför mycken aktning för sig sjelfva. Och i det han trädde närmare, tillade han liksom i förtroende: Ser ni, messire, denna förordning är riktad mot mig. Landais är min ovän, han vill ruinera mig, — och likväl hafva vi i tio år arbetat på samma verkstad! Men Pierre är otacksam som en huggorm; värm honom vid ert bröst och han skall stinga er. Han har då brutit med dig efter sin upphöjelse?, frågade Tregus. Ja, och dertill afslagit alla mina ansökningar. Gud vet att jag ingalunda varit sparsam på sådana. Jag har sökt allt som kan sökas, sysslor, pensioner, privilegier; och vet ni hvad han beständigt svarat mig? Jo, att man måste ega grundade anspråk. Jag vill fråga, mina herrar, om icke detta svar antyder en adelns: fiende?, Allt hvad du hittills sagt är sannt, inföll den resande, som nyss förut tvistat med värden om priset; du glömmer blott att tillägga mästare, huruledes skattmästaren riktat dig : sin enskilda förmögenhet. — Mig,, yttre? Ivon. — Att han betalt tvåhundrade ecu! guld för detta värdshus., — Huru? — han, i ditt namn, för tusen gyllne englalnköpt det jordstycke, hvars afkastning gråg det bröd du äter och den, ängsmark du låter dina kor beta. — Men, hvar vet du . . — Att han slutligen hjelpt divster,