dagligen, och föranledde å Landais sida upprepade afslag samt innan kort en fullständig brytning. Från denna stund förvandlades exskräddarens bedragna girighet genast till hat,. och han började bittert beklaga sig öfver Landais. Knappt spred sig den nyheten, att i Nantes funnes en krögare, som fordom varit skattmästarens yrkesbroder, förrän adeln skyndade till honom i massa. Ivon omringades och ansattes med frågor. Man roade sig åt beberättelsen om den till minister upphöjde skräddarens ursprungliga torftighet. Adelsmännens högmod, så skonlöst förkrossadt af Landais, fann i dessa berättelser ett slags skadeersättning; de utpekade för hvarandra den lumpne krögaren, som de hade tör ögonen, och upprepade föraktligt: Se der en gammal kamrat till ministern! Och dervid tycktes dem, att detta förakt återstudsade på den sistnämnde. Af detta skäl hade Ivons värdshus småningom blifvit ett samlingsställe för adeln, och ytterligare, på den sista tiden, hela sammansvärjningens högqvarter. Dit var det som Etienne och Trevecar begåfvo. sig, då Alberts oväntade upplysningar förmådde dem att förändra sin kosa. I det ögonblick vår berättelse åter vidtager, var natten redan långt framskriden; flera adelsmän sutto tillsammans på källaren Saint-Efflam. De upptogo ett bord för sig sjelfva i det inre af salen, som för öfrigt nästan helt och hålet var uppfylld af munkar, båtskeppare och krämare. Bland de förstnämnde befann sig messire Tregus, som underhöll sällskapet med berättelser om sina krigsbedrifter, resor och kärleksäfventyr, samt berömde ölet i Tyskland, under det han flitigt tömde en bägare muskatvin från Anjou. Han hade nyss slutat en temligen fabelak