förstå; Marie kände således i sitt bjerta hela den lyckans byggnad, som hon der uppfört, sammanstörta, och betagen af en djup misströstan, lemnade hon fritt lopp åt sina tårar. I detta ögonblick inträdde skyndsamt i rummet en ung flicka, klädd i Aurays klosterdrägt. sHerrskarinna!s utropade hon, han är härn. — rHvem? frågade Marie uppsprittande. — Ack, ni vet det.... — Herr Albert? — Ja, Jag har sett bonom. Marie uppsteg helt förvirrad. När, huru och hvarest?,frågade hon. — Helt nyss, nedanför slottstornet. Jag gaf honom ett tecken, och han igenkände mig, ty han ilade mot porten.s — Man stötte honom tillbaka? — ,Nej, han uppvisade något slags bref, och blef insläppt.v — Hvar är han nu? — Han steg uppför trappan... utan tvifvel söker han er; ... hör, det är hans röst! . .. han talar med Catharina., — Gud! om han mötte min far! Den bretagniska flickan skyndade ut och återkom snart, medförande den unge novisen från Auray. Vid Maries åsyn stadnade den sednare liksom öfverväldigad af sällhet och fruktan; tjenarinnan försvann. 3 Ni hör? utbrast Marie med en af glädje darrande stämma. — Ah, ni väntade mig icke?a frågade den unge mannen. Hon rodnade, Jag vågade ickes, svarade hon, sehuru jag nyss erfarit, att min fader skrifvit för att hitkalla er.s — Så är det, och likväl sökte de qvarhälla mig 1 klostret, Jag vet ej af hvad skäl. Men en natt begaf jag mig dem ovetande åväg till fots, och vandrade på måfå genom skogar, berg och dalar. Närjag mötte några herdar, ropade jag på afstånd till dem: Nentes! ,.. De utpekade vägen för mig och