Aftonbladet – 26 juni 1852, sida 2

Min far! hviskade den unga flickan med en rörd och smekande röst. Du räds icke ändåv, sade han, patt lyfta dina ögon upp till mig? Men som han hos henne märkte en viss förlögenhet, tillade han mildt: Ack, detta är ingen förebråelse; jag vet ju att jag för dig är nästen en främling! Etter min syster Olivettes död nödgades jag anförtro dig åt fruarna i Auvray. Hvad skulle jag förmått göra för dig här, ensam som jag Ivar, omhvärfd af snaror och städse öfverhopad af bekymmer? De heliga qvinnorna hafva -utgjort din egentliga familj, och deras kloster ditt hem. Jag vet att du bör älska dem mer än mig, och det är rättvist. Abbedissan i (Auvray har mot dig uppfört sig som en verklig moder; jag glömmer det: icke och vill ifrån denna stund söka vedergälla hennes godhet. Du skall sända henne dessa handlingar; de innefatta en donation som gör hennes samfund rikt. Kapellanen som undervisat dig erhåller pastoratet Guingamp, som uppväger ett biskopsstift; alla som älskat dig äro mina vänner. Jag har till och med tänkt på den unge mannep, som lärde dig sjunga. ... — Albert! . . . afbröt den unga flickan uppsprittande. — Jeghar. nyss skrifvit till munkarna, som uppfostrat honom, att de måtte hitskicka Honom; jag skall skaffa honom. en anställning och vidare vaka öfver hans lycka. Minnet af dig måste blifva en välsignelse för alla som kärt dig.n Marie kastade sig i sin faders armar för att tacka honom. Ah, du vet icke huru högt jag älskar dig! förtfor han, tryckande henne till sitt bröst. Utan, dig, ser du, skulle jag icke mer hafva några. önskningar; jag känner -menniskorna alltför väl, för att icke längesedan hafva erfarit en dödlig trötthet. Men du, du ensam