Aftonbladet – 26 juni 1852, sida 2

domstolen nyligen ådagalade då den förklarade sig kompetent i frågan om den orleanska 2gendomen. Men det synes som Pays, skulle tro att allt är nog för en nations embetsmannakår let visa sig böjd för sjelfständighet för att främmande nationer skola vara öfvertygade att denna domarekår ej skall göra sig saker till någon underlåtenhet i detta afseende. Detta är dock tyvärr icke händelsen. Det fordras dessutom, för att de främmande nationerna skola hysa denna: öfvertygelse, att de icke kunna draga i tvifvelsmål denna nations regerings samvetsgranna, religiösa aktning för sin domarekårs rättigheter, för dess heliga attributioner och för de grundsatser som bestämma dessa attributioner. Pays, borde derföre ha bevisat att England, att Europa icke ha något skäl att förmoda det den franska regeringen kan hysa .ringaste böjelse eller afsigt att handla annorlunda. Framställd i denna form är satsen olyckligtvis något svårare att drifva, och jag finner här en ytterligare naturlig öfvergång för att ånyo tala om de sorgliga orleanska dekreterna. Kompetensfrågan har som ni vet blifvit debatterad och afgjord i statsrådet, och de smärtsamma intryck, som hela denna sak åstadkommit, hafra i anledning häraf blifvit återupplifvade. Det ligger också verkligen icke ringa betydelse i allt detta. Statsrådet är icke här eit administrativt råd, det är en domstol, och i denna egenskap hade det bord åtojuta alit det oberoende hvarom Pays, sö präktigt och stolt talar, och detta både i verk ligheten och till skenet. Hvarje domare bör vara såsom Cesars maka. Man får icke ens misstänka honom. Nåväl huru har det till gått i detta fall? Bör icke allmänna opinionen ha blifvit smärtsamt upprörd af att se regeringens först utnämnde kommissarie, som befanns vara för domstolarnes kompetens, ersatt af en annan som man visste vara af en motsatt, för regeringen gynsam mening? Jag vet väl att regeringens kommissarie icke är någon domare, men denna rättsdistinktion ut plånar icke det ofördelaktiga intrycket af sjelfva faktum, och en regering som är mån om at: åt sina embetsmän bevara den aktning och det anseende som de böra och behöfva åtnjuta, skulle ha gjort ganska klokt uti at! undvika det den föreställning gör sig gällande, att hon till och med såsom allmänna åklagare alltid vill se personer som äro af hennes egen åsigt. Detta är icke hvad vi här i föreva:rande fall sett, Och med hvilka argumenter har man sedan sökt försvara sin våldkräktning? Regeringens kommissarie hr Maigne stödde sig på den su veränitet hvarmed nationen hade delegera: Louis Napoleon. Kan man tänka sig ett absurdare argument än detta? Den myndighe! hvarmed nationen skulle ha delegerat Louis Napoleon var en politisk, men ingalunda en social; en civil. Eller månne nägon enda fransman vill medgifva att han genom att votera på Louis Napoleon medgifvit denne rättighet att beröfva honom hans fädernearf eller förvärfvade egendom, att upplösa hans äktenskap, att förklara hans barn för batarder c.? Allt detta är lika absurdt som det äl sorgligt. Mycket kan rättfärdigas såsom politiska nödvändigheter, men hemfrid och eganderätt ha -hittills ansetts stå utom politiken. Denna sak, och de nya skatterna ha vari de sednare dågarnes allmänna samtalsämnen; men mitt bref har redan vuxit så ansenlig! att jag i dag ej torde böra öfvergå till några nya ämnen. AH;