Aftonbladet – 23 juni 1852, sida 3

I verktyg och vågbalanser för att inöfva sig krigarens yrke. Lastdragarenblifver smånin gom en stridshäst. Ab, ännu en liten tid och sedan må er adel öfvergifva er, sedar må den uppresa sig; ni skall mot densamme Jkunna uppställa en hör, som kämpar påsam ma gång för sig sjelf och för er! Förträffligt! mumlade hertigen, hållande handen en af målningarna till bilderboken; se hit, mästare; högrödt sammet med slitse af hvitt satin; en sådan jacka måste jag hafva till. nästa bal... Och när skattmästaren, orörlig af förvåning och -felslagen förhoppning, icke såg ditåt, tillade han, i det han aflägsnade målningen från sina ögon för att bättre kunna bedöma totaleffekten: : Fortfar blott, fortfar, mästare, jag hör er. Ni sade. . . Jag sade, monseigneurs, svarade Landais med ap bitterhet, att historien, som dömer furstarna efter hvad de utfört under sin regering, förmodligen skall gifva er tillnamnet Den Store.x Hertigen hörde icke svaret eller uppfattade icke dess mening; hans blickar riktades mot fönstret, genom hvilket en solstråle insmög i rummet, och han nalkades detsamma. Den slöja af töcken, hvari staden nyss förut legat insvept, började öppna sig och horisonten upplystes i fjerran af en vänlig glans. Min falkenerare hade rätt, utbrast Frans; se, dimman höjer sig och himlen är redan så blå-som en dams öga på andra sidan hafvet; nu kan jag göra min vanliga utfart på Loire.n Men hastigt besinnande sig, tillade han: Gud vet, om jag icke företager en lustridt ända till min goda stad Ancenis.s — Det är redan sent,, anmärkte Landais. — sBetyder ingenting. Vi återvända i natt sjövägen; det