Aftonbladet – 23 juni 1852, sida 2

gamla vänner, Ivon, krögaren på Saint-Efflam. Ehuru bondtölp och skurk, har han aldrig lyckats erhålla något af ministern. — Det der låter allvarsamt, inföll vicomte de Rohan småleende; att neka en Clisson, en de Rieux, sådant kan passera; men en gammal medbroder , .. — Vet ni ora icke den gamla medbrodren haft samma lycka som herrar de Rieux och de Clisson?, yttrade Landais lugnt; voch är ni säker på att han icke redan fåt! mer än han förskyllat? Jag känner af gammalt dessa anspråk, som söka göra sig gällande på grund af en slump, icke af någon förtjenst. Jag är för Ivon hvad anorna äro för adelsmännen; han pockar på rättigheter derföre att han känt mig, liksom de sednare derföre att de blifvit födde. Jag har gjor honom rikare än han nånsin i lyckligaste fall drörmtsig, men så länge jag fortfar att vara rikare än hany skall han alltjemnt känna sig fattig Jag vet för öfrigt, mine herrar, att söker koncentrera ert hat; min foråna medbroders värdshus har blifvit en mötesplats för adeln och herr Etienne söker der nedgöra mig mec sina qvickheter. Lyckligtvis oroar sådant mig föga; dessa lustigheter äro armborstpilar, sop hvarken gå långt eller högt, och det gläde migatt se adeln förlusta sig med ordkrig. Sannerligen brukade vi icke förr på anna sätt slita våra tvister, ioföll Etienne; pmel det än icke vårt fel om allting förändrat i vid Fabnseigneurs hof och om man der nöd gate utbyta adelsmäns värjstötar mot skräddar nålstyng. Hertigen kunde icke återhålla ett smålecnde och samtlige Tngfmännen följde hans exempel Landais rodnadeNlindrigt. Det är förvånatde, yttrade han, shva messire Etiennes ga enskap är för en förträfi lig sak, och beqväm Nramför allt. Den har fö honom blifvit en sköld bakom hvilken ha