Aftonbladet – 19 juni 1852, sida 3

tar sig, på samma sätt som en olydig falk, vilken efter en utflygt på egen hand snart terkommer för att sticka sitt hufvud under ägarens kappa. — Förmår då ingen besämpa denne ministers inflytande?, — pBikopen af Rennes och messire Chauvin våsade försöket., — yNåväl? — ,Båda fingo in beklagansvärd öndalykt, den förrei landslykt, den sednare i fängelse. — Är sådant nöjligt?. utropade kaptenen. — Och yitereran, inföll Clisson, konfiskerade man kanserens gods, krossade hans vapensköld, nedef hans fäste och bortjagade hans enka och jarn. Modren igenfanns, jemte sin ena son, begge döda af hunger och köld, vid ingången ill en landskyrka; den återstående sonen omcom utan tvilvel icke långt derefter., — Och hafven icke stigit till häst för att straffa en ölp, som begått sådana brott?, utropade Tresus harmsen. — Han var på sin vakt, hviskade marskalk de Rieux. : Kaptenen påsatte med en trotsig åtbörd sin flandriska hatt och, betraktande de breagniska adelsmännen, yttrade han: Om så ir, mina herrar, må Gud beskydda er! -Jag för min del är icke van att se adeln böja sig för vanbördingar, Jag återvänd då hellre tili Tyskland — Åh, min bästel det gör ni nte, sade vicomten skrattande, — Pardieu! ag gör detx, ropade Tregus uppretad. De Rohan fattade honom under armen och förde honom afsides, xNi skall stanna föratt med oss draga värjan,, sade han helt lågt, samt för att se skräddaren hänga. — Kommer det nånsin derhön? frågade kaptenen. — Gå denna afton till källaren Saint-Efflam, och ni skall få veta det. De begge adelsmännen tryckte hvarendras vänder och åtskildes för att icke väcka uppnärksambhet. (Forts. följer.)