Aftonbladet – 19 juni 1852, sida 2

rättelse om det som händt, hvars detaljer föranledde ätskilliga nya utbrott af förtviflan från Antoinettes sida. Bland alla dem, för hvilka henes flyktiga hjerta tid efter annan klappat, hade i sjelfva verket ingen varit så uppriktigt älskad som Rene de Beauville. Döden afbröt dessutom denna förbindelse i sin blomma, innan ännu något begär till ombyte hunnit födas. Den unga qvinnan lät flera gånger för sig upprepa hvarje omständighet, i det hon med ett slags grym vällust, så vanlig hos passionerade lynnen, uppehöll sig vid allt, som kunde underhålla eller öka hennes smärtsamma rörelse. Småningom upphörde likväl hennes tårar att flyta, och hon började att återvinna völdet öfver sig sjelf, då ett buller af steg och röster lät höra sig. Landais lyssnade uppmärksamt. Det är monseigneur! yttrade han. — Min Gud!s utbrast Antoinette, huru för honom dölja min förvirring?, I detsamma upplyftes dörrför page, som företrädde hertigen. Motsäg mig blott ickel, hviskade skräddaren. Antoinette förmådde icke svara; hertigen steg in och närmade sig med ett småleende på läpparna, men plötsligt stannade han, ,Vive Dieu! hvad har händt er, SAntoinette?s utropade han; pera ögon äro röda och ert ansigte helt blekt? — Ack, mönseigneur, jag ber om nåd! afbröt Landais, som fallit på knä. Förvånad vände hertigen sig om. Hvem är den bonden?, frågade han, — Monseigneur täcktes måhända erinra sig lilla Pierre, som förr var skräddarlärling vid dess garderob, och som gifte sig med en vacker tjenarinna hos den ädla fru de Villequeir?, — nVidare?, afbröt hertigen. — Tyvärr, återtog