Aftonbladet – 17 juni 1852, sida 1

IL Å Dagen efter den; på hvilken de i föregående kapitel: omtalta händelser: tilldrogo sig, vandrade: Landais: jemte sin syster Olivette genom den lilla trädgården; begge tälade ifrigt och såsom personer, hvilka hafva svårt att förstå hvarandra. 5 Och om porträttet och brefven verkligen skulle tillhöra fru de -Villequier, hvad hardu derafatt hoppas?s Framtiden skall utvisa detv, svarade skräddaren; ;var du emellertid nöjd med hvad du vet,: och vårda Marie, under det jag går till Nantes för att pröfva lyckan. 77 Nog skall jag vårda henne, svarade Olivette; smen det gör mig mycket ondt att se ditt lif sålundarbortslösås på tomma griller: Landais gjorde en åtbörd af otålighet. Sådana äro de allar, mumlade han; vid första försök skrika de på dårskap, men lyckas. man, så klappa de händerna, Det förnuftiga beror i deras tanke ensamt på framgången. rHuru länge ämnar du stanna borta? frågade skräddarhustrun. Jag vet icke; många svårigheter skola måhända gifvas att besegra, många faror attbekämpa, ochjust derföre lemnar jag barnet här. Dess närvaro skulle afleda min uppmärksamhet och komma mitt mod att svigtas; min bana måste likväl gå framåt, utan tvekän, utan: hänförelse, lika fast omsluten af min plan, som din son Jacques af sin vapenrock. Jag skall vårda Marie, svarade Olivette, ssom om jag sjelf ammat henne och gifvit. henne mitt: raron i dopet; och, hvad än må hända, Pierre, kan du vara säker, att hon hos oss skall njuta bästa lotten, och att jag, om bröd: fattas; skall! nära henne med-mitt Sloda Tack!s sade Landais rörd; sjag vet, Li