Aftonbladet – 17 juni 1852, sida 1

som, sedan han i få ord. blifvit underrättad om förhållandet, framträdde till. sire de Beauville för att afhöra hans, bikt. Men den sednare låg redan i själtåget; hans raseri hade lemnat, rum för en stark afmattning, och på broder Kirochs förmaningar förmådde han blott svara med några öbegripliga ord. Munken fördubblade icke dessmindre sin ifver, 1 gamma mån han märkte den sårades krafter aftaga. Lutad öfver dennes säng, uppräknade han alla afgrundens qval och skrek att hän med någon from stiftelse borde försona sina synder, Wire de Beauville syntes omsider uppfatta ögonblickets hotande vigt; hän vände sig mot munken, upplyfte till bälften sina ögonlock och gjorde eiransträngning för att tala, men nästan i samma ögonblick stockades hans röst, lemmarne utsträcktes stela och han låg orörlig för alltid. Klosterbrodren, som böjt sig ned för att bättre höra, uppreste sig bedragen i sin väntan. Åter en gjäl i satans klor! utbrast han i en ton af stegrad harm; ingen ånger, ingen aflösning. Åt helvetet med hvar och en söm dör utan att tänka på den heliga religionen. Ni fick ingenting, min far? frågade Thomasius. — Intet, svarade broder Kiroch,under det han i sin gördel instack korset till rosenkransen, liksom man i skidan insticker ett vapen, hvars begagnande ej vidare lönar mödan; pdet har jag för mina fromma förmaningar!s — Liksom jag för mina medikamenters, bifogade kirurgen. — Klostret har likväl behof af fromma döden, återtog. munken, sty våra sofrum äro för små och Våra källare falla i ruiner.v — Och jag behöfde ersätta min mulåsna med en ny, tillade läkaren. — Sire de Beauville tillhör en af de rikaste familjer i Normandie, och borde när han hade den lyckan ätt dö i närheten af ett kloster, tillhö