Aftonbladet – 16 juni 1852, sida 3

yckas bota mitt onda, skall erhålla lika många deniers, som kunna rymmas i hans räfskinsmÖssa.r Vid löftet om så riklig vedergällning, skyndade Ivon beställsamt fram till sängen och erbjöd sig gå att uppsöka mäster Thomasius. Går, sade Pierre, och för på samma gång Marie till min syster Olivette; här skulle hon denna natt icke finna någon hvila.n Han insvepte barnet i en kappa af getskinn, omfamnade det flera gånger och lade det i (vons armar. Den sednares bortovaro räckte ungefär en imma; han återsyntes omsider, åtföljd af en subbe i pelsfodrad rock, hvilken under armen bar ett läderschatull. Denne var Thomasius. Efter Ivons bortgång hade sire de Beauville fallit i en häftig feber; hans förstånd vörjade till och med att förvirras. Underrätad af sin ledsagare om vigten af den kur, för hvilkeu han blifvit anlitad, undersökte mös sterdoktorn med sorgfällighet den sårade, varefter han öppnade sitt skrin och framtog nvarjehanda slags balsamer, salfvor och elixier — allt ofelbara medel, att döma af de lex inska etiketter hvarmed de samtlige voro försedda. Sjelf ombesörjde han deras anvär— lande och försummade under hela natten inet af de vidskepliga försigtighetsmått, som öreskrefyos: af den tidens ryktbaraste mäster tirurger. Icke dessmindre förvärrades dem sjukes tillstånd alltmer, och vid morgonens nbrytande hade hans yrsel öfvergått till ett slags ursinnighet. Thomasius, hvars förroåga rätt sin gräns, ärmade sig Landais. Enligt min åsigt, mäitaren, yttrade han helt lägt, wvore det tid för nessire de Beauville att tänka på Gud, för tt han må kunna rädda, om igke sin kropp, åtminstone sin själn (Forts.)