Aftonbladet – 16 juni 1852, sida 2

— Ivon, som alltemellan på honom fästat sina blickar, skakade på hufvudet, liksom om han gissat till hans tankegång: Tag dig till vara!s yttrade han halthögt; det är farligt att söka hämd på de mäktige; om du lyssnar till din vredes ingifvelser, skall ditt öde blifva värre än det är i denna stund; när man icke kan strypa sina fiender, ser du, så är det bäst att betyga dem sin vördnad. Så skulle jag äfven göra, om detta kunde gagna mige., svarade Landais; sjag sku!le veta att förställa mig bättre än du, om ändamålet rättfärdigade en dylik ansträngning; men tålamodet fordrar hopp. Låt mig utgå från det intet, hvari jag befinner mig, bereda min dotter en bättre framtid, hämnas allt hvad ja idit,. och för detta pris skall jag underkasta mig hvarje förnedring; samtycka till hvarje ögn. Ah, ingen känner mig, von! Jag skulle tio år krypa på mina bara knän för messire Chauvin, om jag blott egde förhoppning att en enda timma äs trampa honom under mina fötter.n Ivon upplyfte hastigt hufvudet och såg sig omkring. Bed Gud att kansleren icke får veta något af allt dettal mumlade han förskräckt. ,Marie ir ännu alltför ung för att mista sin fader.n Dessa sista ord kommo Landais att epritta ill. Erinringen om kans datter, inkastad mide uppvällningen af hans vrede, tycktes plöts. igt stilla densamma. Hans blickar vändes ned en ovilkorlig rörelse mot vaggan; Marie, som nyss vaknat, log i det hon mot honom sträckte sina små armar, och han skyndade lit för att omfamna henne, Man kunde lätt se på barnets magerhet och less. af feber blyfirgade ögonlock, att det nyss undsluppit en långvarig sjukdom. Öfver desa kinder var dock ätbredd en frisk blek