Aftonbladet – 15 juni 1852, sida 3

träde vedergällt sin fosterfar, allt efter som hans växande ikrafter gjorde det möjligt. Men hans största glädje hadevarit att vårda den lilla Anna. Han hade burit henne på sina armar, plockat bär och blommor åt henne och med Kraftig arm skyddat henne för alla förolämpningar. Och så gingo åren, och så hade småningom en ömsesidig kärlek uppstått. Jag fär bedja läsaren om, förlåtelse att jag så der missbrukar det vackra ordet kärlek, men jag fann .ej i hast något ånnat mer passande uttryck. Nog kan man ändå föreställa sig deras plumpa, platta: jag håller rätt mycket af dig! och vill du bli min lilla hustru? , och: dylikt. Oest pour rire. Emedlertid hade Nils växt upp till en kraf; tig yngling, hade följt sin böjelse för krigsyrket och var nu en välbeställd soldat vid majoren herr baron X—s eget kompari. Han hade fått sitt. soldattorp och på bästa vis upp putsat det, för att till hösten der emottaga Anna som sin brud. ; Men Anna hade ej undgått herr la Fleurs uppmärksamhet, 1sdorm ett värdigt föremål för herr barons bevågenhet. Baronen var också så nöjd med sin kommissiohärs urskiljning, att han. gaf honom em rätt vacker idusör och tillika utnämnde bonom fill underhandlare. Men med. den befattningen islog sig herrJa Fleur rätt illa ut. Annatar, löjligt nog, fullkomligt med görlig, Aille ej ingå på någonting 20ch tillsslut, dåherr la Fleur började göre sig förmycket begriplig, atspisade kornom med en äktarlandy it Herr baron, underrättad om sin kammartjenares TojbsUde, j På räinsta vis illa. Han fann tv 3 Y kant, öfvertygad som han väl också börde vara, att om han själ åtog sig saken skulle ej den minsta svårighet-möta. Hvem skull också ha trott henne nog löjligt barnslig at