Aftonbladet – 15 juni 1852, sida 3

på löjligheten bortkastade hon pengarnarmed förakt. Det enda jag har emot-herr la Fleu: är, att han ej ville roa sin herre med att berätta detta drag af löjligt oförnuft. Tvärtom behöll han pengarna sjelf och föregaf att Anna med tacksamhet emottagit dem. var kanske-välmening att framställa henne i en litet; förmånligare dager. Som.sagdt; är, hela händelsen hade ju varit förbi och snart glömd, om flickan åtminstone nu haft det förständet att tiga. En sådan der sak, cacherad, är ju ingen. Men tvärtom hade hon den oförlåtliga dåärskapen att under förtviflans tårar omtala alltsammans — skulle man kunna tro det? — försin egen fästman. Att ej heller han skulle vara mycket förnuftigare, skulle man nästan kunnat. förutse. Också rusade han i fullt raseri till: baronen och, helt och hållet glömsk af att denne var hans höga förman, började öfverhopa honom med de gröfsta -förebråelser. : Och då baronen, som hans både rättighet och pligt var, befallde att galningen skulle arresteras, var Nils nog förtvifladt djerf att ge sin förman en stöt för bröstet, så att han raglade tillbaka, och hade verkligen sedan hela fyra, fem dagarna en obehaglig känsla deraf. Jag är till och med ej rätt säker, om han ej en gång spottade litet blod. .. Der ser man huru lätt flickan genom sitt. dumma. sqvaller kunnat tillställa en verklig olycka. Vänk om herr baronsgenom stöten fått någon åkomma, som besvärat honom en längre tid, huru hade hon velat ansvara för det? Att Nils af krigsrätten blef dömd att arkebuseras för subordinationsbrott är ingenting att söga om. Det vär ju en Patutlig följd af hans ohyggliga tilitag. Anna, som redan genom den der lilla händglsen; på Ihvilken hon lade en så roligt obehörig vigt, -hade börjat bli grubblande, blef nu vid underrättelsen om domen öfver heni .