Aftonbladet – 15 juni 1852, sida 2

draråaste med lika kraft skratta åt just samma saker. Les extråmes se touchent.. Äfven ibland dem kunna ju några högre anlag finnas. — Men nu still händelsen. Jag skulle önska att läsaren kunde se den löjliga figuren, som der staplar fram öfver borggården till det.präktiga huset, slottet skulle man nästan. kunna säga, den der krokiga, vacklande gubben -med de rinnande ögonen. Han är visst full; det kan man ju se på honom. Också betraktas han under gällt skratt af tvenne personer, som stå vid ett fönster i första våningen. Dessa personer äro baron X— och hans franska kammartjenare, monsieur la Fleur, en hygglig, ytterst trogen gosse, som varit herr baron till. mycken nytta och biträde på hans utländska resor och äfven sedan hemnia. Å Ännu mera komisk blef scenen, när den stora hunden Caro rusade på gubben ochslet stycken ur hans-gamla rock, La Fleur, alltid omtänksam, hade lössläppt hunden, för latt bereda sin husbonde ett förökadt nöje. Han visste nog, den beskedliga la Fleur, att hunden ej.skulle göra -gubben någon skada; och den -gämla, utnötta vadmalsrocken var ju ingenting värd. Emellertid vardet högst löjligt att se gubbens förskräckelse och hur trasorna släpade omkring honom, : Men jag har kanske gjort orätt att genasi införa läsaren i en Scen, der man, utan at känna det föregående, ej en gång kan rät fatta det roliga. : Jag vill då försöka att gå någorlunda ordentligt till väga. Baron X—, som vi sett deruppe i fönstret, Ivar, så vidt man bar sig bekant, son till er annan baron X—, och denne-tter till enan nan, och så vidare, jeg vet ej bur långt till baka. Det är det Hulvudsakligaste af hvar Thistorien har Big bekant om familjen; Der uhge barönen hade i föräldrekuiset fått er