Aftonbladet – 14 juni 1852, sida 1

STOCKHOLM, den 14 Juni. Svenska Tidningen förstår att både lisa och tisa stetsråder. Denne vår konservative yrkesbroder låter nemligen i lördags skrifva till sig ifrån Upsala, att alla, som genomläst de nya universitetsstatuterna — nemligen: aftrycket i Författningssamlingen, ty originalet hade man ännu icke fått expedieradt ifrån ecklesiastikdepartementet (2) — hördes dermed uttrycka smycken belåtenhet,, äfvensom att hr statsrådet Genberg före sin afgång i dessa statuter efterlemnat ett vackert och hedrande monuments. Brefskrifvaren tillägger härvid en önskan, att man äfven vid de lägre läroverkens ombildning måtte hafva förfarit lika varsamt, insigtsfullt och välbetänkt, men synes benägen att skjuta skulden för hvad som i dettå afseende blifvit feladt på br Genbergs företrädare. Förfuskningen — säger hun nemligen — lärer redan vid hans inträde i statsrådet framskridit så långt, att det svårligen stod i hans makt att förekomma den, och man må vara glad att den stannade vid dess nuvarande gränsor. Svenska Tidningen beledsagar detta bref med ett postskriptum: af redaktionen, hvilket vi för det pikanta innebållets skull tillåta oss att äfven meddela våra läsare. Vi läsa nem: igen deruti: ; . . Meägifves icke blott brefskrifvarens önskan att den s. k. ombildningen af de lägre läroverken hade skett varsamt, insigtsfullt och välbetänkt, utan innu mera att den alldeles uteblifvit. Betänksamme anhängare af det nya skolsystemet hafva aldrig ön skat en ombildning, som icke var förutgängen af lärarnes öfvertygelse: detta bafva de yttrat i utgifna skrifter och vid 1849 ärs läraremöte. An mindre hafva de önskat en sådan ombildning, som den genom 1849 ärs . förordning vidiagna, der man är i fullkomlig osäkerhet om hvad som är bildadt, om hvad som qvarstär eller är borttaget. Och allraminst hafva de önskat, att det, som i förordningen anbefalldes, skulle med den slapphet bandhafvas, att det medgifvits läroverkens styrelser att af förordningen tillämpa ungefär hvad de: sjelfva behagat, samt att i Stockholm, under regeringens ögon, utföra dess bud på sätt allom är kunnigt. Med bästa vilja att fritaga biskop Genberg frän ansvaret härutinnan, kunna vi icke göra det, och vi väntade oupphörligen att han, före sin afgäng, skulle bringa nägon reda i det trassel, som genom den af honom kontrasignerade förordningen, äfvensom genom de i alla riktningar planlöst bortkastade löneförböjeingar till lärare och dupplikanter, uppkommit. Att ban. vid sitt inträde i statsrådet sku!le bafva funnit en sä längt framskriden rfuskning af frågan, att ham ej haft makt ati hin2 den, tro vi icke vara grundadt. Tjugufyra timt mars närvaro i statsrädet hade varit nog,: för att ätninstone hindra en så omogen redaktion. Biskop Genberg inkom i statsrådet i Mars 1848 och förordningen utfärdades i Juli 1849. Att ban qvarlemnat ett sä vackert minne i de nya akademiska statuterna härrörer troligen deraf, att ban förstod detta ämne och ansög det värdigt sin erkändt snillrika värd. Beslagligen lärer icke detsamma varit händelsen med skolfrågan.n : 4 Öm vi också icke till alla delar kunna obetingadt instämma uti detta yttrande af Svenska Tidningen, kan det likväl icke annat än slädja oss att här omsider, hvad regeringens behandling af läroverksreformen angår, åtminstone i allmänhet finna vår yrkesbroder föra :tt språk, som gifver oss en skymt af hopp, alt vi måbända.l afseende på denna fråga en sång skulle kunna komma någorlunda öfverns. Också är ju denna angelägenhet af en dan beskaffenhet, att olikheten i politiska igter för öfrigt ieke borde utesluta möjligeten af en öfverensstämmelse uti detta särskilda fall, ; Vi tillstå likväl, att vi h ttills icke just gjort oss mycket hopp att ens i detta afseende få räkna på Svenska Tidningens medverkan för befordrandet af en förnuftig reform. Det är netoligen icke längre än tre eller fyra måvdader sedan, då Svenska Tidningen ännuitog ifligt parti emot oss för hr-Genberg, hvilken idningen då ännu ansåg såsom snart sagåt oumbärlig på sin taburett, och det just såsom edare af läroverksreformen. Och pär viungefär vid samma tid, eller något senare, sågo