poleons åtgärder väckt ett så allmänt ogillar de, som denna hans kränkning af eganderät tens helgd. Detta ogillande har sökt alla möj liga utvägar för att manifestera sig. Det ä isynnerhet anmärkningsvärdt, och ett otvety digt bevis på sinnesstämningen hos de högr klasserna af parisersocieteten, att ehuru de: vid säsongens början var snart sagdt officiel underrättad, det presidenten önskade att den na säsong skulle blifva särdeles lysande, si har dock antalet af de denna vinter gifna ba ler varit särdeles ringa, om man undantage dem som gifvits af ministrarne och några an dra högre embetsmän, som dertill varit ren af tvungna. Detta förhållande får till stor de tillskrifvas, icke statskuppen af den 2 Decem ber, utan konfiskattonen af den. orleanska fa miljens egendom. Det var kort efter stats kuppen som L. Napoleons önskan i ämne framställdes. Flera af de tongifvande damern: i Paris utfärdade också genast bjudningskor till baler. Konfiskationsdekreterna utkommo och omedelbart derefter inställdes alla privat baler;soch-de damer, som redan utfärdat bjud ningskort, inhiberade dem. Sedan denna tic ha: alla bemödanden att: åstadkomma någor liflighet i nöjenas verld ; varit fruktlös. De officiella personagernas tvungna glädtighet ha; gjort säsongens verkliga ödslighet ännu mer: märkbar, då de egentligen tongifvande vägra besöka dem. Äfven inom diplomatiska kårer har det denna säsong varit särdeles stilla Den enda bal som gifvits af dess medlemma var preussiska ministern grefve Hartzfeldts. hvilken onekligen var ytterst lysande. Emellertid kan säsongen nu sägas vara till ända, oeh man drager sig tillbaka från poli tik och baler till sina slott, till kusten, til baden i Tyskland och Pyreneerna. Äfven republikens president har tagit flykten. Hans modesti, ehuru eljest just icke alltför stor. har dock hittills hindrat honom från att begifva sig sjelf till slottet Eu, som eljest skulle vara en angenäm vistelseort under sommarhettan; men han skall utan tvifvel snart nog uppdrifva sitt mod tillräckligt för att taga äfven detta steg; emellertid nöjer han sig med S:t Cloud, som väl.också icke kan vara någor så dålig ersättning. Lagstiftande kårens medlemmar få dock stadna qvar ännu så länge, ehuru man ej gel dem särdeles mycket jatt uträtta. De ärc också ganska missnöjda och synas liksom skämmas litet smått öfver den nära nog löjliga roll som blifvit dem tilldelad. De hade väntat att regeringen skulle innan kort upphäfva de stadganden, som förbjuda dem att: tidningarne offentliggöra sina tal och redogörelser för sina debatter. Något sådant har dock icke afhörts. Deras inflytande har sjunkit till snart sagdt intet. Före den 2 Dec., om en deputerad vände sig till en minister för att anhålla om en skyddlings anställning L något publikt embetsverk, var det högst ovanligt att icke denna begäran bifölls. Nu är detta inflytande nästan alldeles försvunnet, och det är utan tvifvel häröfver, som de äro mest förbittrade, ty att de skulle få någon afgörande röst i de egentliga statsangelägenheterna, derom böra de ej ha kunnat göra sig några illusioner. Louis Napoleon, som frågar litet efter sina agstiftares tycken, tryggar sig vid sin, såsom han tror, vexande popularitet hos trupperna, som han oafbrutet smickrar. Han har slösat dekorationer och medaljer, han har anbefallt stora fester till armeåens ära, Han utdelar varje dag bland trupperna ett visst antal biletter till teatrarne, och hvarje afton ser man simpla soldater på de första logeraderna på alla teatrar. Han räknar äfven på landtmännens tillgifvenhet för namnet Louis Napoleon. De äro också visserligen ännu sbedragna, men det kan cke dröja länge förr än de skola finna, det leras ställning icke är bättre under Louis Na