sion som medicinska fakulteter och medicinska säl skapet i Christiania hafva förklarat sig mot densan ma, — finner jag mig äfven uppfordrad att här or denna så väl för de nationella som för de internö tionella interessena vigtiga sak göra nägra anmär ningar. Med afseende på den vid första ögonkaste visserligen vigtiga frågan: om kolerans fortplant ningssätt skall jag för min del taga mig friheten korthet anföra: att jag enligt den hittills gjorda er farenheten tror, att sjukdomen kan uppstå spontan sedan den blifvit hemmastadd i värt klimat; dernäst att den kan uppstå och möjligen uppstär genom in fektion, så nemligen, att en person, som inandat koleraluft genom att sjelf angripas kan sprida sjuk domen till andra ställen och personer; hvaremot ja; anser det i hög grad tvifvelaktigt, att koleran ka; smitta medelbart antingen genom varor eller genor friska personer, som skulle kunna bära smittan t. ex i kläderna och meddela den till andra utan att sjelfv blifva sjuka. Emellertid skall jag gerna medgifvi kontagiositeten äfven i denna utsträckning, då denn högre; grad af smittsamhet efter min mening gör al karantän otillräcklig. Ty sjukdomen skulle. på de sättetkunna fortplantas i ett land genom friska per soners kläder till andra personer, som bebo frisk: ställen och från dessa skall den obehindradt kunni föras öfver till ett annat land. Sä mycket torde vä genom erfarenheten anses ädagalagdt, att koleran ick läter utestänga sig genom spärrningsanstalter, och d som ännu på allvar tro på denna möjlighet, kunn: väl sägas vara bedärade af illusioner. Jag har hört att opinionen här i Sverige är mycket stark till för män för karantäner, ja till och med spärrning mellar kommunerna, sä stark, att till och med liberalare ät gärder skulle bafva att befara motstånd; och i sådan fall bör man visserligen gå lämpligt till väga; mel detta bevisar endast att opinionen icke blifvit tillräck ligt upplyst, då det i sjelfva verket icke är så svår som man här tror, att leda folkets sunda förständ pi det rätta spåret, om blott regeringen och de mer: intelligenta klasserna vilja antaga sig saken. De kan till en viss grad förhälla sig så, som prof. Ber; anfört, att det lugnar befolkningen, om den får tillä telse att afspärra sig, ehuru detär naturligt att spärr ningen icke kan genomföras; men härvid skall jag tillåta mig att anmärka, att detta lugn mäste blifvc af kort varaktighet, då det snart blir bekant, att för. budet öfverträdes hvarje dag. Den ständiga fruktar för sjukdomens utbrott skall under sädana omständig. heter näppeligen förminskas och den skall göra sit till, för att föröka dispositionen; och hvad icke fruktan gör, detskall arbetslöshet, lifsmedlens dyrhet och deraf kommande nöd bland de lägre klasserna ästad: komma. Härtill kommer det i moraliskt hänseende skadliga inflytande, som dagligt öfverträdande af et lagbud nödvändigt förer med sig. Men, invänder man, detta är icke läkarens sak att döma om, han bar uppfyllt sin pligt, då ban från vetenskaplig synpunkt uppgjort, att sjukdomen är smittsam och han fär öfverlemna resten ät de administrativa myndigheterna. Denna invändning mäste dock efter min uppfattning af läkarens pligter blifva haltlös, om han än icke egde andra omständigheter att väga mot dem, som göras gällande af spärrningssystemets försvarare, då läkaren icke bör betrakta sin verksamhet från en så inskränkt ståndpunkt, att han alldeles lemnar ur ögnasigte ett bedömande af förhållandena säsom statsborgare. Vi böra emellertid erinra, att det gifves andra enligt erfarenheten verksammare medel mot en sjukdom sådan som kolera, än karantän och spärrning, och dessa medel bestå i en bättre inrättad helsovärd och en tidigare behandling af alla de föregäende sjukligheterna, isynnerhet diarrheer, hvilket låter sig göra med längt mindre kostnad än det är möjligt då spärrning skall upprättas. Ingen kan heller neka, att det jemförande bedömandet af dessa medels värde just är läkarens sak. Låt folket först lära sig fullt inse, att sjukdomen är minst farlig, dö man är förberedd och fruktan, hungersnöd och orenVighet samt förelöpande sjukdomar motarbetas och be:kämpas, — ja långt mindre farlig i längden, än flera af vära gängse sjukdomar t. ex. typhus — och lät det grundligt veta, att allt detta predisponerande onda ökas genom spärrning, så tänker jag, att som jag nyss anfört, folkets sunda förständ skall decidera sig för en fri kommunikation, som bäst öfverensstämmer med dess sanna behof, under det spärrningen måhända hättre öfverensstämmer med de lyckligare lottade klassevnas smak eller förutfattade meningar, emedan de proportionsvis ieke lida så mycket genom densamma. Af dessa grunder kan jag icke annatän förklara mig .emot der plan, som svenska sundhetskollegium har trott sig böra följa, då man vill tillåta hvarje sär.skild kommun att afspärra sig — dock pä det vilkor att den allmänna kommunikationen icke hindras. Denna medelvägsätgärd är efter min öfvertygelse mycket misslyckad; ty först skall en spärrning, utan att Hindra den allmänna kommunikationen, vara omöjlig och dels verka dylika halfva ätgärder mera till att underhälla än att utrota falska och föruttattade föreställningar, i det de sätta det rena och klara ljuset under en skäppa. Skall det bli sä, att kommuner, hvilkas angelägenheter i allmänhet ledas af enskilda personer, få tillätelse att hvar på sitt sätt spärra sig, så skall öfvergången till en bättre sakernas ordning derigenom i betydlig män förhindras: Mänga gänger bättre att demonstrera rent ut, att alla spärrningsmethoder, isynnerhet dä sjukdomen är i landet, rent af påskynda och föranleda det onda. Nägra få exempel — men träffande nog — på de absurditeter och äinkonseqvenser, som spärrningssystemet för med sig, skall jag tillåta mig att anföra: Under det sjukdomen herrskade i Götheborg och Christiania samtidigt och på sistnämnde ställe i mildare grad, begärdes i Götheborg sundhetspass från Norge, och detta fortfor man med länge, sedan sjukdomen upphört i Christiania. Det syntes sälunda som om man fruktade, att den norska mildare koleran skulle förvärra förhällandena i Sverige. Inom sjelfva landet inträffade, efter hvad jag hört, också flera underliga händelser såsom en följd af spärrningen mellan städerna inbördes. Så mäste flera resande, som foro med gästgifvareskjuts, fara nattetid frän det ena stället till det andra, utan att få logis, emedan mån ieke vågade mottaga dem — och mycket lätt kunde det inträffat, att just dessa af köld och hunger lidande personer hade fätt kolera. Detta närmar sig dock verkligen till medeltidens barbari. En resande frän Götheborg tordes man icke mottaga i en annan stad, utan han mäste inlogera sig i ett hus utanför stadens gränser, der han dock mottog besök af sjelfva spärrningskommitteens ledamöter. En annan stad förbjöd likaledes en resande att inlogera sig inom dess gränser, men deremot fick han tillåtelse till att om dagen passera in, för att uträtta sina affärer. I vaket tillstånd kunde han säilunda gä omkring bland innevänarne, men sofra i staden, det var farligt. — I Stoekholm skall det hafva händt, att nägra personer från smittad ort kommo in, som polisen först nägra dagar sednare fick fatt på; de blefvo uttransporterade på karantänsplatsen, efter att de sälunda varit i beröring med en mängd pervanor Mina aXdana tbäuriäcae händalser elknylla wiest