Aftonbladet – 10 juni 1852, sida 2

sederna i Lima, förr så egendomliga och afstickande mot andra länders, äro det icke numera. Europeiska vanor och modets allt nivellerande makt ha gripit omkring sig äfven här och jagat bort sista skymten af originalitet. Jag skall ännu. ytterligare härpå lemna ett bevis: vid omtalandet af folkets drägter. Vandrar man ofvannämnda gata ännu längre fram mellan rader af ovanligt rikt furnerade och varierande butiker, så anländer man till bryggan, som förer öfver Rimaö-floden. Man har härifrån en verkligen praktfull utsigt. Man ser inåt landet dessa berg, som högt resa sig mot himlen, kulissformigt det. ena. innanför det andra, och hvarifrån Rimac leder sitt ursprung; man ser denna bergström slingra sitt snabba lopp på en klippfull, stenig grund, här och der bilda ett litet vattenfall och snudda förbi stränderna af de små öar, som äro der belägna; man ser husraderna med sina målade vöggar på ömse; sidor om valtnet, och nedtill mot hafvet ser man denna grönskande slätt, som genomströmmas och bevattnas af Rimac och dess afledningar, genomskäras. af häckar, som utmärka de bördiga fälten, och här och der en kulle isolerad uppsticka. Också ir denna brygga ett samlingsställe för motionsilskande,: som, rökande sin cigarr — både herre och fru — på stenbänkarne i utsprånsen söka svalka och förströelse. p Annu längre fram i sammariktning genoms vandrar man förstadeh Macambo. butikerna försviona och man har nu blott den lägre be:olkningens bostäder, väl ej så usla som, de yttersta i Callao af blotta rörmattor, men ändå illräckligt torftiga och inskränkta samt smutsiga, alt framställa den vanliga. bilden af torfiigheten och stundom eländet. De-innehålla rästan alltid blott ett enda rum, der man ser iela familjen församlad i diverse mindre ansenäma attityder, och förtärande: anrättningar,