Aftonbladet – 9 juni 1852, sida 2

ten, feta kroppar med ofta slarfviga men lysande kläder, ridande grensle på senfärdiga åsnor bland mjölkflaskor och fruktkorgar och med gäll röst utskrikande namnen på de ariklar de torgföra. Det är ett väsen och ett hvimmel, sådant man endast finner det i ett land och en stad, der lifvet och dess bestyr så utföras under bar himmel, och der man kan lefva af den föda, man stående på torget bland en böljande folkhop intager. Går man längre ut mot stadens yttre delar, så antaga de ett öfvermåttan fattigt och smutsigt utseende. Kojorna utgöras här i de flesta fall endast af rörmattor, utspända till väggar mellan ett parijorden nedslagna bambuspålar; dessa väggar äro stundom, men ej alltid, på yttersidan öfversmetade med kalkblandad lera, så att de blifva styfvare, och till tak har man endast en dylik matta, hvarpå män bredt sand, småsten eller kogödsel, ty, såsom nämndt är, det regnlösa klimatet gör hvarje annan betäckning öfverflödig. Det hela är blott ett rum utan tecken till fönster och inneslutande hela familjen, utan golf eller synnerligt amöblemang, utom måhända en stor och vacker säng, hvilken man ofta finner präktigt uppbäddad. Allt tillkännager här antingen stor fattigdom eller ock stor frånvaro af behof; och i ett land med ett klimat som här, och der å ena sidan arbetslönen är särdeles hög (jag fick t. ex. betala en båt, som förde mig till den ej långt ut på redden liggande fregatten, med 9 rdr sv.) och å den andra lefnadsmedlen till stor del äro lättfådda frukter, meloner c., der blifva behofven hvarken många eller särdeles svåra att tillfredsställa. : I medlet af förra århundradet (man känner ej precist årtalet, men ännu 1715 existerade det) förstördes gamla Callao af en jordbäfning. Det var belöget söder om det nuvarande, som då var en af de två indianbyarne