Aftonbladet – 9 juni 1852, sida 1

smärre, i det inre ytterligare fördelade i ett slags kamrar, liknande uthus, som man stundom träffar hemma på landsbygden. De rymde inga möbler, utom de aldranödvändigaste, voro utan golf och så helt och hållet-i naturtillståndet — om uttrycket tillåtes — att man knappast kunde inse, huru menniskor der kunde trifvas. Det folk som här användes till brytandet af guano, kunde ock icke hafva anspråk på stora beqvämligheter; ty atom det att en mängd genom jernfängsel om ena benet buro prägeln af förbrytare, voro de öfrige s. k. politiska fångar från Peru, dock icke i den europeiska hemska meningen, utan sådane stackars djeflar som, tilläfventyrs spelande rolen af hurrabasar eller andra skriande redskap vid någon af de i Peru nästan alldagliga revolutionerna, blifvit tagna för hufvudet och till straff hittransporterade. Dessutom voro här ungefär 100 echineser, som visserligen sade att de kommit öfver för att söka arbete och derföre blifvit hitsände, men hvilkas förlust af den nationella hårpiskan äfven gaf tillkänna, att det ej stod. så helt till med deras förhållande till detlagbundna samhället. Ingenting kan vara förskräckligare än att se dessa stackars menniskor. Öfver hela kroppen och ansigtet betäckte af detta illaluktande brunaktiga stoft, med kläder sönderfallande i trasor och dessutom med anletsdrag, som i många fall — undantag gåfvos dock — svarade noga mot blacken på benet, sågo de så ut, att man tyckte det vara helt underligt att man gick säker ibland den, åt chineserna tillropande deras Chin-Chin, hvarvid de helt förnöjde visade tänderna och en upprymd sinnesstämning. Huruvida det finnes nägra fria arbetare på ön, vetjag ej; man sade oss, att dessa fångar och chineser förblifva der 4—5 år, samt att de i aflönin hafva 4 piaster i månaden — det blir litet öf