Aftonbladet – 9 juni 1852, sida 1

ör hvars personliga välvilja och gunst vi ej unna vara nog tacksamme, i rymliga hytter och på ett fartyg der allt är väl ordnadt och veqvämt, hafva vi raånga af de beqvämligheer, vi billigtvis kunna önska oss. Man veti sanning föga af att man kastas af och an på en trolös bölja och att vi äro fjerran från hemmets alla vanor oeh bekanta. : Och när vi komma i hamn, då erbjuda sig åt oss ej alenast de nya städerna med deras otaliga inryck från nya förhållanden, folk, klädedräger, seder, utan de framställa för oss7en ständigt ny natur, af hvars skapelser vi kunna fröjda oss och i hvars sköte vi få framlefva stunder af en lycka, som endast få kunna njuta. Likvisst är det naturligt, att stunder at obehag och hemlängtan uppstå, då det är godt att kunna draga sig tillbaka till sig sjelf och i arbete finna tillfredsställande sysselsättningar undan de störanden, dem man beklagigtvis ej kunnat afböja. Intressant är under sådana färder att mörka ifven på sjön, huru naturen vexlar. Vid vårt atträde ur Valparaisos redd omsväfvades snart fartyget af en stor svärm små vackra hafssvalors De följde oss till vändkretsen, men vände om ifrån oss, likasom i Magalhaens sund de stora flockarna af måsar, steamducks och andra vattenfåglar, utanför Eldslandet de bvita och svarta skälarne, och ännu längre upp mot Valparaiso albatrossar och. capdufvorna, hvilka der bidragit att göra afbrott i den långa sjöresans entormighet. Detta successiva försvinnande och uppträdande af nya lefvande varelser, betingadt af värme och klimat, har något eget med sig, som onekligen talar till sinnet. Man gör nya bekantskaper och utbyter dem ånyo för andra. Det är nu en gång så lifvets natur. Vexling! Åtta dagar efter lemnandet af Chile ankrade vi middagstiden utanför Chincha-öarne; de