Aftonbladet – 4 juni 1852, sida 2

tider äro främlingar strängt förbjudna att passera genom dem. Om, såsom ofta händer, en främmande sjöman under planlös vandring omedvetet passerar genom en af dessa förbjudna portar, är en skur af stenar den första tillrättavisning han får för sitt misstag. När vi hade gätt ungefärligen två eng. mil genom de trånga gatornas labyrinth, kommo vi slutligen i sigte af den ryktbara muren. Den är omkring sextio fot hög och på de flesta ställen betäckt med gräs, mossa, krypvexter och annan slags vextlighet; så att den har utseendet af en trädgårdsmur. Från spetsen af en liten angränsande kulle hade vi en ganska vacker uteigt öfver staden. Det var ett chaos af små hus, och mellan de fiesta af dessa stod ett ensamt träd. Vi urskiljde inga vackra gator eller öppna platser; inga tempel eller ansenliga byggnader af något slag. En ensam pagod, fem våningar, var det enda föremål som erinrade oss att vi betraktade en chinesisk stad. Vi togo vår hemväg öfver fruktbara fält och väl odlade ängar och högländta trakter. Flera af de Kullar vi gingo förbi voro begrafningsplatser, tätt betäckta med grafvar, som betecknades af små uppkastade jordbögar och omkring två fot höga grafstenar. Några af dessa stenar voro nästan helt och hållet betäckta af inskriptioner. Här och der fannos familjegrafvar bestående af stora kamrar, omgifna af murar i hästskoform. Chineserne jorda icke alla sina döda. De ktafva ett annat ganska eget begrafningssätt, som består deri att man inlägger liket i en murad cell. Dessa grafvar hafva