Aftonbladet – 4 juni 1852, sida 1

Den ryska zarens besök hos de tyska hofven har icke förfelat att väcka uppmärksamhet, och den allmänna nyfikenheten har varit sysselsatt med gissningar hvad de höga personerna sinsemellan afhandlat. Att de hade ögonen på Frankrike var ganska gifvet, redan af den omstindighet att Rysslands och Österrikes sjelfherrskare, samma dag Louis Napoleon utdelade örnarne åt franska armöen, höllo en revy med österrikiska armen. En lång tid hafva lifliga kurirvexlingar egt rum mellan de östra hofven; en och annan kommunikation med Frankrike har äfven egt rum. Pariserkorrespondenten till Times låter oss kasta en blick mellan kulisserna, i det den redogör för hufvudinnehållet af de vexlade noterna. Ingenting kan vara klyftigare än stormakternas logik. Ryska zarens resa har varit ett slags inre mission för att hos de tyska grannfurstarne vederbörligen uppfriska den heliga alliansens grundsatser. Dessa grundsatser kallade sig sjelfva ordningens grundsatser. Revolutionen är qväfd och legitimiteten upprätthållen öfver allt, utom i Frankrike, ehuru sedan d. 2 December den revolutionära principen der hade förlorat sin farligaste karakter,. Om man nu frågar buru stormakterna kunnat lida, att franska nationen 1848 gaf sig en ny författving och en styrelse efter eget val, så får men till svar, alt de stora makterna visserligen erkänt och möjligen framdeles komma att erkänna en sjelfvald eller s. k. revolutionär regering såsom en pfeit accomplin, men aldrig såsom en regering de droito, Man öfverser i den allmänna fredens intresse med Frankrikes sjelfrådighet att etablera sin egen. regering, men så länge en Bourbon finnes i lifvet är franska kronan med guds nåde, hans tillhörighet och det är derföre ganska konseqvent, alt ryska statskalendern, ignorerande det närvarande, inför Frankrike bland monarkier och grefven af Chambord såsom dess regerande konung. i Enligt fördragen af 1814 och 15 blef ej allenast Napoleon med alla sina descendenter och medlemmar af sin familj utesluten från all rätt till berrskap och suverönetet såväl öfver Frankrike som Italien och hvarje annat land, utan Österrike, England, Preussen och Ryssland förbundo sig att för cvärdliga tider utesluta alla medlemmar af Bonaparteska familjen från högsta makten i Frankrike. Om nu ett sådant ingrepp tåltes om våren 1848 — Få argumentera kabimetterna — så ligger orsaken deri att makt voro sysselsatta med sina egna angelägenheter, att sjelfva fördragen ifråg 8, stt Knropa då befann sig i ytterligt farligt läge, nnder hvilken period Louis Napoleoas presiden istan ormärkbart insmög sig i det europeiska statssystemet. Men presidentskapet efter den 2 December har liksom sitt skydd och sitt berättigande i presidentskapet före denna dag, och efter alla de förtjenster Louis Napoleon inlagt om ordningens upprätthållande, bafva de stora makterna icke funnit något skäl att vara strängare och anspråksfullsre. än 1848. Dessutom äro båda presidenturerna, äfven om den sista skulle blifva för lifstiden, endast något tillfälligt, hvars existens får tolereras, då den icke rubbar legitimitetevs princin, utan endast gör ett tillfölligt afbrott i dess heliga lagar. Man resonnerar vidare så, att alldenstund kejsardömet är i Frankrike redan infördt hvad saken betwäffar, så vore det en småaktighet att lägga sig emot namnets antagande. Det vore i sjelfva verket så liten skilnad mellan Louis Napoleon om pri s-president och som kejsare, alt det j lönade mödan att för en sådan obetydlighet sätta den allmänna fre