Aftonbladet – 3 juni 1852, sida 3

genom beställningssedlar ej verificerade nämn, med: mycket mera sådant; lika väl, som gästgifrarne behöfva kontrolleras, lika nödigt är det. att kontrollen utsträckes till den dem: konirollerande länsmannen: Dagböckerna skola, sedan de efter mänadens slut till honom inlemnats, vidare öfverlemnas till K. M:ts befallningshafvandes granskning. iSker dette? Tas. stror det ej, utan att de i flesta fall ej 1 omma läggre än till länsmanskontoret. Ingen med miösta känsla af billighet, bör kunna begära; att K. M:ts befallningshafvande, med deras öfverhopande göromäl, skulle kunna egna en allvarlig granskning ät dagböckerda, men endast möjligheten att så kan ske, eller ätminstone att nägon dagbok blifver genomsedd och upptäckta-tel-ej lemnas: ostraffade, skulle utöfva en gan ska helsosam verkan: Döt af redaktionen öfverklagade förhällande, att gästgifvaregärdarne ofta blifvit förlagde inom stugor, de der genom sin bräcklighet, sin ändamälslösa intedning och sitt inskränkta utrymme äro alldeles otjenliga för en sådan. bestämmelse som att hysa resande, innefattar visserligen en sanning; men lika sannt är, att den som eger minsta kännedom om vär provins och dess förhållanden, lätteligen bör kunna inse, att denna omständighet ofta ej kan afbjelpas, och hvad deri skulle vidgöras endast i de flesta fall leda till ytterligare tunga på den genom gästgifverriörelsen visst ej lyckligt lot tade del af allmogen. I samma förhällände stär redaktionens klagan att gästgifverirörelsen är ofta uppläten ät personer som dertill äro opassande. Känner dä icke red., att på vära flesta gästgifvaregårdar finnas lika mänga gästgifvare som hemmanet har brukare, och hvilkas tilloch afsättande ej på nägot sätt beror på myndigheterna, och tror den ej att förhällandet öfveralt kunde vara sådant, som vid det af red. beprisade Rudsberg; att allt nu blifvit så bra vid Rudsberg var verkligen hugnandeatt höra, ätminstone bör det vara sä för gästgifvaren. Sällan, tror ins., hafva de bristande beqvämligheterna på vära gästgifvaregärdar, ehuru de visserligen författningsenligt kunde öfverklagas, varit föremål för klander, dä deremot brist på bestämdt hästantal, bristande ordning, dröjsmäl och trakasserier, derför utgöra dagliga föremäl; och hvad blir följden-af ett klagomäl i dagboken, äfven om det i-lagenlig form författas, som ofta ej är händelsen? Jo, följden är vanligen ingen. Ofta öfverstrykes det helt simpelt af gästgifvaren eller leder till nägon uppgörelse mellan honom och kontrollanten. Men. antagom den lagenliga vägen, så uteblir dockoftast rättelsen. Förr blef den felande inkallad till kansliförhör; nu med den ändring härutinnan, som i sednaste är skett, skall lånsmannen infordra och till K. M:ts befallningshafvande inskicka den felandes förklaring, men om denne nekar att sädant afgifva, så har länsmannen ej medel att af tvioga honom den, utan saken afstannar vanligen. Detta läter visserligen besynnerligt;. men ins. har hört kronobetjent beklåga sig öfver att sädant varit förhällandet. Den af red. förordade lokala omreglering af vära gästgifvaregärdar kunde visst vara af nytta, men är ingalunda hufvudsaklig, och skulle, med några undantag, ej leda till något resultat, hvilket hvar och en med lokalkännedom lätteligen kan inse. Att sådan tyckes fattas redaktionen vill synas deraf, att härvid i främsta rummet nämnes skjutshället mellan Christinehamn och Högäsen, der nägon förbättring på sädant sätt näppeligen kan ske; visserligen finnes der Bodahlen säsom en lämpliz lokal för gästgifveri, så vida ej den resande äfven behöfde hästar; : Men att der få en entreprenör, torde möta mer än ett hinder, synnerligen i betraktande af, att som ins. skulle tro, alla vära skjutsentreprenader äro fotade på understöd vid skjutsningen af det gåmla re servlaget, hvilket här ej för aflägsenheten kunde:ske; och-ännu pätagligare blifva olägenheterna, om: man tänker sig möjligheten af ätergäng till den gamla hällskjutsningen, då vid Bodahlen skulle blifva 1, a 13, mil till reserven. Hade redaktionen i stället nämnt skjutshället mellan Christinehamn och Wall, hade deremot ej varit ett ord att säga. Redaktionens förslag att förordna närboende och dertill lämplige personer att biträda med uppsigten öfver gästgifverierne, skulle utan all fråga vara af nytta, och på de flesta ställen lätt att ästadkomma. En revision af vära dagböckers bestämmelse skulle äfven vara behöflig. :Ins. vill nu, mänga andra exempel att förtiga, blott nämna ett. -I flera län; deribland säsom ins. specielt minnes, Östergöthland, är stadgadt, att resande äga att trän gästgifvaregärd begagna häst 2:ne mil, med undantag naturligtvis, af den händelse, att skjutshällen skulle ligga hvarandra sä nära att man derigenom kunde komma att köra förbi en gästgifvaregärd till den nästa. Hos oss fins: ej nägon sädan, eller derät syftande bestämmelse, hvadan händer, att, om resan gäller nägot ställe, beläget t. ex. !y, a !s:dels mil på andra sidan gästgifvaregården, den resände tvingas att för denna korta vägbit ombyta häst, hvaraf olägenheten är pätaglig. Ändå större är i de flesta fall orättvisan mot den som skall för sädan skjuts uppbädas, som t. ex. är reserv. I sammanhang med gästgifvaregärdarnes dåliga beskaffenhet, torde vara lämpligt att säga några ord om vägarnes ännu sämre. Att här begära. så goda vägar som i andra provinser (med undantag af Skåne) vore obilligt; men bättre än de närvarande, kunna bäde billigtvis begäras oeh åstadkommas, utan att den väghällandg blitver mera betungad. På mänga ställen saknas visserligetr närbeläget passande vägfyllningsmedel, men man ser ocksä öfverallt nästan, der ej grustägten fins ända vid vägeu, att till väglagningar mest användes -dikesjord och annat lika otjenligt ämne och det ofta i öfverföd. Vägsyneförrättare tyckes vanligen endast fästa sig vid att vägarne äro nyligen päkörde, och ej dervid att det päkörda ämnet äfven är tjenligt och att det skett på ett ändamälsenligt sätt. -Ins. vet sjelf huru en väg, natten före en syn, endast upprefs med en harf; reflexionerne härvid göra sig sielfvs.. Inom provinsen finnas ställen der vägarne ickelagas alls; och ins. tror ändä, att de väghällandes tunga är i det närmaste lika stor. Bland vära uslaste vägar äro de ä ömse sidor om Carlstad och dit närmast belägne. Dessa tyckas ej i mannaminne hafva varit dikade, och äro ofta nära lifsfarliga att färdas. Allmänt säges ock, att derva rådde kronobetjent genom öfverenskommelse med väghällarne, ätagit sigatt sjelf underhälla samma väg han har att afsyna. Fordomdags förordnades alltid nägon af ortens ständspersoner att vid vägsynerna, ä låndshöfdingens vägnar närvara. Sädant skule ännu hafva sin nytta med sig; det borde ätminstone bort taga betydelsen at den här så allmänt gängse termen att vägarne lagas med räg, och ej borde det då, säsom nu händt, kunna inträfta, att en väghällare, vid klander at hans däliga väg. och på tillfrägan om han lagat den med räg, helt kort svarade: Nej, kommissarien ville i är heldre ha smör., Tiden dåväglagning här sker är äfven etjenlig, nemligen midt i sommaren, då det nypäkörda vägfyllnadsämnet en tid bortät utgör ett ytterligare hinder för vägfarande; efter insändarens äsigt bör väglagning. lämpligast :ske på senhösten, emedan det: päkörda dä hinner att under vintern och vären sammanbinda sig med vägen. Sedan; dä vägarne börja torka, behöfra endast :bjul: spären igenstrykas. Huru lätt och snart Endelaf här öfverklagade förhällanden kunna genom kraftig styresman afhjelpas, torde värt grannlän, Skaraborgs, bevisa. Här var förhållandet visserligen ej det bästa; men den korta tid landshöfdingen Sandströmer varit der, bar varit tillräcklig att, hvad ätminstone polisen vid gästgifvaregärdarne beträffar, verka. en ändring, sem nödvändigt mäste väcka hvars och ens tacksamma uppmärksamhet. Den tid fanns, då de:resande. vo:0 tyrånner. mot gästgifvare, de skjutsande och hästar; dennä tid: är, med få undantag, förbi; men hvarje öfverdritt föder sin motsats, och detta har: nu nära inträffat, så att det är gästgilvare som äro de resan! Ras a a AA ARR