Aftonbladet – 28 maj 1852, sida 3

nade sig och betänkte, att när den der ledsamma stunden vore öfverstånden och saken afgjord, så vore ju allt åter bra, ty att han hade rätt, derom var ju intet tvifvel. Doktorn steg långsamt ur sin chäs och gick emot byggningen. Ingen kom emot honom, både kaptenen och hans dotter voro verkligen för mycket öfverraskade för att ens ihågkomma en så vanlig höflighet. I förstugan svor doktorn tre eder öfver sin egen fegbet, för att ge sig mod. Han steg slutligen in, hans första blick föll på Tilda, men då han såg hennes bleka ansigte och rödgråtna ögon, försvann åter det mod han nyss försökt tillsvärja sig. ,Jag kommers, började doktorn, för att — för att helsa på. Det är ju intet underligt i det, vi ä ju gamla bekanta, men det är obehagligt — visst inte det, ånej, men, — Ja, tro inte, för tusan! att jag kommer om de lumpna penningstyfrarna. Jag skulle önska att de voro åt fanders, så vore jag kanske lite mindre förlägen, men — Herr doktor, inföll kapten, jag tror att vi redan känna afsigten med herr doktorns besök, jag får derföre be herr doktorn vara så god och tala utan förlägenhet., Jaså, Ludvig har redan varit hör, jag kunde nästan gissa det. Det var bra det — eller, det var inte bra — nu är ingenting bra, men det blir nog, det blir nog bra, mamsell Tilda lilla! Gråtinte nu. Se, ni vet ju nu alltsammans. Jag har burit mig dumt åt, prosten har redan skriftat mig, men jag har inte fått absolution. Nå den får jag väl ändå en gång af vår Herre, hoppas jag. Emedlertid är det nu gjordt och kan inte hjelpas. Och dessutom är förlusten inte så stor, Ludvig är min själ inte den bästa juvel, jag vet hvad sorg han gjort mig nu bara på några timmar.v Hör kastade Tilda, genom tårarna, en så skarp blick på doktorn, ait han aldrig skulle ha trott henne i stånd till en sådan blick. Doktorn fann att hans sätt att trösta ej var det lämpligaste.,Nej, skrek han, det der är gement af mig, Ludvig är nog en bra gosse.