rest för att träffa sin far och ännu en gång bestorma honom meå böner, och, som han tyckte, med förnuftiga skäl. Ännu satt Tilda der, och tårarne droppade ner på hennes söm. Hennes far gick fram och tillbaka på golfvet, orolig, obeslutsam och smått förtretad. Det sårade honom att någon kunnat afslå hans dotter, denhan sjelf ansåg för en skatt, som hvilken som heldst borde med glädje emottaga, det vare sig som maka eller som dotter. Kanske föll det honom äfven in, att den obetydliga förbindelse, i hvilken han ännu stod hos doktorn, till någon del kunde ingå som skäl för dennes vägran. Det var en stor orättvisa mot doktor Groll, men det kunde kaptenen ej så noga känna. Doktorn hade fordom, då han var förtretad öfver de uteblifna betalningarna, ej alltid varit så grannlaga i sina yttranden. Kaptenen skulle velat styrka sin dotter i beslutet att afsäga sig Ludvig, för att sedan med stolthet kunna säga doktorn, att hvarken han eller hans dotter hade lust att intränga i en slägt, der de ej med öppna armar och vänliga hjertan blefve emottagna, men han kände Tildas veka hjerta, och visste att hon med långa lidanden skulle betala ögonblickets heroism. Han kunde ej förmå sig att fatta ett beslut, han gick tigande. E Just nu kom doktor Groll körande in på gården, så stilla och fredligt, som om en ovänlig tanke aldrig kunnat uppstå hos honom. Tilda bleknade. Doktorn hade under sin långsamma fart fullkomligt afgjort med sig sjelf huru han borde: förhålla sig. Han hade funnit, att hvarken kapten eller hans dotter på något sätt förgått sig emot honom, då de alldeles ej kunnat känna hans afsigter med sin son; han skulle således undvika all hetta, allt som på minsta vis kunde förolämpa, och med lugn och fasthet afgöra saken. Ibland, när han tönkte på den fromma, älskliga Tilda, och den sorg han skulle förorsaka henne, tyckte hen sig väl känna nästan som om den der 1astheten vore i någon fara, men han beman