Aftonbladet – 28 maj 1852, sida 3

dog? Du-har. väl ändå sett, att jag inte just är någon hårdhjertad man, fastän jag nu måste göra dig ondt.s — Och doktorn omfamnade henne. När hon stod der, omsluten. af hans armar, som hon så gladt föreställt sig en gång bli;. som idotter; och hon; äfven:såg hans ögon tårade, då brast hennes bjertas Det var en så liten, liten atom af stolthet; som ingick i hennes milda karakter, att den ej länge förmådde -hålla henne uppe. Hon föll i den häftigaste gråt, som närmade: sig till konvulsioner. Doktorn nästan bar henne-till: soffan. Nej, förb— mej jag kan ta ett sådant elände på mitt samvete, skrek han och stampade i golfvet. Min söta flicka lugna dig, det skall alit bli bra, allt: -Jag.ser ju nushur.innerligt du älskar -min Ludvig, och -hansälskar dig lika mycket; det kan du bygga på. Han har nog sagt mig: det med så vackra ord, att jag inte engång : kan säga sefter. dets Du.skall bli min dotter; min goda, älskade dötter. Jag skall bära. dig. på. mina -händer,, om Ludvig vill lemna dig så lång stund.s Herr doktor., sade kapten, nästan. kallt, jag skulle ej önska att herr doktorn, derför att han nu ett ögonb ick blifvit upprörd, frångick ett moget fattadt beslut, för att nästa ögonblick åter ångra det. Tildas tillstånd kan ej vara farligt, det går väl öfver. Jag kan ej tillåta att medlidandet för min dotter — Tyst herre, tyst! nu är jag läkare. Jag säger det duger inte, vill pi ta Nifvet af er dotter? Prata inte om medlidande, jag älskar ju flickan som min ögonsten. Och Anaa Greta, ja hon är en, bra flicka, det blir jag vid, men inte tror jag just -att hon sörjer lungsoten på sig. Och Ludvig, när allt kommer omkring, så måtte. väl han också ha ett. ord att säga I den här saken. : Fickan har-ingen rättighet att ge honom sitt löfte tillbaka, när: han ej begärt. det. Det heter inte att ge, det heter att ta sitt löfte tillbaka, och det. ärinte hederligt.s (Forts. följer.)