Aftonbladet – 28 maj 1852, sida 3

Men se, jag är en gammal man, och har nu; i sexton år hyst ett hopp, jag bör inte kalla; det blott ett hopp, jag har ansett det som en; alldeles afgjord sak, jag har byggt hela min; ålderdomsglädje på det. Och der är också! en flicka, som har ett hjerta och kan gråta, och en präktig flicka., Ja, jag känner henne, sade Tilda med ansträngning, och önskar henne af hjertat lycka., Nå, är det inte sannt, som jag säger, att det är en bra flicka? Och den flickan har jag hållit af, och ansett som min dotter, innan hon var så lång som min käpp. Och barnen ha lekt tillsammans, och jag hade min innerliga glädje att se på den raska flickan, alldeles som en pojke. Hon: sprang som en hjort, han hade ta mig f— all möda att ta fatt henne, fastän han var flera år äldre. Hvarför kunde inte hon också rulla utför en backe någon gång, så att han kunnat bli riktigt kär i henne? Men det var inte så väl, hon stod på fötterna hon. Och hon sprang rätt fram hon, hon har inte gjort några snedsprång som Ludvig. Derför har hon också fästat sig med hela hjertat vid honom, det är jag öfvertygad om, det kan inte vara annorlunda, hon har ju ansett sig som hans fistmö, alltsedan hon var en liten, liten barnunge. Jag ser ju hur glad hon är, när han kommer, och lika glad är hon, sedan han gått sin väg. Det bevisar att hon inte hyser några misstankar, hon är öfvertygad att ingenting kan störa deras förhållande. Herr doktor,, inföll kapten, jag tror det vore bäst att sluta detta samtal, så fort som möjligt. Jag ser hvad min dotter lider, och hon förtjenar väl äfven att skonas. Herre Gud! hon förtjenar visst att skonas, jag skulle heldre vilja bita tungan af mig, än säga någonting som sårar henne. Det har ju aldrig varit min mening att göra några förebråelser, jag vet ju hur oskyldigt och godt allt har. varit, men — E E Men herr doktorn önskar sin son fri från förbindelsen med min dotter. Var öfvertygad,