Aftonbladet – 26 maj 1852, sida 2

icke tänka: sig ett mera passande parti. Vi beslöto att de en gång skulle bli man och hustru, det var ärlig öfverenskommelse med handslag. Flickans mor var äfven med om partiet; hon tyckte om pojken: jag var dåredan enkling. Nå, barnen växte upp och aldrig hörde jag ett ondt ord dem emellan. De ha nu blifvit fulväxta, och samma goda förhållande har fortfarit. De prata och skratta tillsammans så att det är lust och glädje åt. Flickan är nu tjuguett år. Hon vet-säkert att hon är hans fästmö, detärjag öfvertygad om, annars. skulle hon inte umgås så gladt och fritt med honom. Nå, när jag nu, på hans tjugusjette födelsedag, kommer och vill öfverragka honom med den glada underrättelsen, att han skall få sin kära Anna Greta, så säger han nej, rakt nej. Ja det der är rätt svårt. Anna Greta är visst, efter allt hvad jag vet, en ganska aktningsvärd flicka., Efter allt hvad bror vet! Efter hvad-hela verlden vet!s Nånå; hela verlden kan väl just inte ha reda på det. Men låt så vara, det är i alla fall ganska illa om den stackars flickat skulle bli bedragen i sina förhoppningar. Men Ludvig har. väl uppgifvit något skäl till sin vägran?, Jag skulle väl inte förarga mig då. Nej intet skäl, intet tecken till skäl; bara: jag älskar benne ej och jag älskar af hela bjertat en annan flicka och är älskad tillbaka. Men det skulle man likväl kunna kalla et skäl.n . . Såå, har man skäl att bedra en menniska derför, att man inte älskar henne? Vacke lära! Är du prest, du? Men i det: fallet vore det väl ej egentligen Ludvig, som bedrog flickan, och så all