ONÖDIGT BEKYMMER. A—T1. Prosten B— satt en vacker morgon, som vanligt, i sin. studerkammare. Språkforskning var hans älsklingsstudium, hvarvid de gamla skandinaviska språken hade bestämdt företräde. Djupt begrundande satt han der, det var synbart, ty nattmössan hade under funderingen blifvit vriden -bakfram. Då kommo alla hans barn, fem, sex till antalet, inspringande med -höga glädjerop: Pappa, pappa! farbror Groll kommer, och han kör så fasligt fort, han är visst ond, ack hvad det var roligtI Barn, barn! varnade prosten, ska ni finna det roligt, att den snälla farbror Groll, som ju alla hålla så mycket af, är ond? vÅja, visst är han alltid snäll, men nog är ändå aldraroligast när han är ond. Prosten gick emellertid ut, för att emottaga sin gamla vän, doktor Groll, som nu verkligen i sträckande traf kom svängande i sin ensitsiga schäs, körde fast i grinden och svor en dugtig ed. Derpå följde ett: god morgon bror! nog f— tycker jag att här kunnat vara utrymme att göra grinden ett qvarter bredare.v ;God morgon kära bror! Grinden är väl försvarligt bred, men grindstolpen förstod inte att gå ur vägen. Men bror är ond, tror jag.? Ja, jag är ond. Grindstolpen förstod inte att gå ur vägen. Det der var en pik åt mig. Det var jag, kantänka, som hade bordt bålla ur vägen. Jag kan undra hvem som går ur vägen för mig. Der nere vid byn kom en förb— gris springande tvärs öfver vägen, tät framför hästfötterna. Jag skulle hålla undan, för att ej skada den stackaren, och var