Aftonbladet – 25 maj 1852, sida 2

att om aftonen staden var Hluminerad. Vid dessa ord gjorde mären stora ögon, och utan tvifvel lika mycket öfverraskad som föritjust att kunna göra hjelten ett inkast mot hvilket han icke ansåg någon invändning möjlig och hvilket följaktligen skulle gifva kejsaren ett högt begrepp om hans omdömesförmåga, svarade han helt naivt: men sire, huru kan jag veta om staden blir illuminerad denna afton? Det är ju ännu knappast middag. Vid detta yttrande fixerade kejsaren skarpt den stackars embetsmannen, vände sig derefter till en af sina adjutanter och sade till deane: det der är den dummaste menniska jag någonsin träffat.v i Det synes som hans kejserliga maj:t funnit det helt enkelt att beskrifningen på en händelse stundom föregår sjelfva händelsen. Jag hoppas det Aftonbladets läsare icke tänka som kejsaren i detta afseende, och att de icke bli gramse på mig för det jag i mitt sista bref af den 9 Maj icke för dem beskref händelserna den 10. Men man måste medgifva att jag tår ganska dyrt betala min delikatess. Ty hvad kan. jag för närvarande säga dem om denna famösa 10 Maj som de icke redan läst och läst i om igen, hvarpå de icke redan äro fullkomligt uppmättade? Då jag säger den 10 Maj så menar jag också dess följeslagare, den 11, 12 och 13. I afseende på hela denna fest, på alla dessa baler, alla dessa banketter, alla dessa vare sig syperba eller graciösa saker, Itror jag det är klokast af mig att referera mig till de intryck ni redan mottagit och utan tvifI vel redan offentliggjort efter de franska och utländska tidningar som före mig bragt till Jer beskrifningen på all denna herrlighet. Vol Itaire yttrade att man blott på ett enda sätt kunde kommentera Racine, och detta var, att vid slutet af hvarje sida skrifva skönt! beundransvärdt! fullkomligt! Detta sätt att komI mentera kan äfven användas på hvad vi nyss J fått skåda. Ögon, öron, fötter, gom hafva Jabsolut ingenting öfrigt att önska i hvad anIgår det yttre skådespelet, musiken, orchestrarne af alla slag, krigiska eller andra instrumenter, ) kontradanser, polkor, mazurkor, rafraischisseI menter, buffeter och banketter. ) Emellertid hafva några skuggor passerat öfI ver dessa präktiga skådespel, och såsom samI vetsgrann historiker måste jag omnämna dem. Till en början ty detta förtjenar ostridliIgen första rummet, erfor jag af en ung danI sör, som befann sig på balen i militärskolan, ett faktum af yttersta vigt... för dem som Järo angelägna om förfriskningar. Det synes som den ofantliga iskänkning, som borde ske af champagnevin eller andra spirituösa drycker, hade gjort det nödvändigt att åt simpla ;I soldater anförtro en del af denna maktpåliggande och kinkiga servering. Den franska militären brinner af begär efter ära, detta faller af sig sjelft, men ofta törstar han också efter andra saker. Detta är hvad somnu inträffade! De tappre, som erhållit uppdrag att åt andra iskänka ifrågavarande fluida, lära, Jefter hvad det synes, hafva börjat med att betjena sig sjelfva, och följaktligen, då champagnen absorberades af det militära elementet, så blef en del af det civila utan! Det är -Jhelt naturligt, att det civila elementet funnit sig stött deröfver. : Andra faktum. Den 13 på aftonen har fyrdverkeriet till en stor del klickat. Jag känner icke detaljerna idetta afseende, men hvad som är säkert är, att ingen kunnat i luften Jupptäcka den sig i eld förnyande triumfbågen, dtolf gånger större än den gamla af sten, och hvad mer är, med en kolossal örn på sin spets, såsom. programmet utlofvat. Ack hvilIken olycka, isynnerhet för de !endsboer, som strömmat till Paris, och hvilka hifva en, ofta lalltför olycklig, passion för fyrverkerier. Den tredje tillfälligheten. Detta är verklis gen smärtande. Måhända: har Yi redan läst om en stackars sjöman, något vriden säger man, hvilken äntrat upp på Elysges fana och derifrån nedfallit nästan död, ryckande med sig sjelfva fanan, hvars stång han afbrutit. Det är öfverflödigt att anmärka det händelsen blifvit ett rikt ämne för de vidskepliges: uttydningar. Den på fanan uppklättrande sjömannen är tydligen prinsen af Joinville. Den napoleonska fanans stång kan icke vara någon annan än Louis Napoleon. Allt detta betyder att prinsen af Joinville endera, dagen landstiger på Frankrikes kuster, och, uppresande sig mot Louis Napoleon, krossat han honom ofelbarligen, Detta är klart som dagen. Också, skall mången hviska en i örat, är presidenten myoket upprörd deröfyers, hvilket är ganska möjligt om det är sannt att han är fatalist, Om jag till dessa detaljer lägger att antalet af nyfikna landsmän eller fremlingar varit långt bePA än man väntat, att detaljhandeln eraf vunnit mycket liflighet och staden Paris accisafgifter en märkbar förökning, så tror jag mig om den 10 Maj hafva sagt er allt som ej är alltför föråldradt. Hvad angår festens moraliska fysionomi, så har ni säkert äfven derom redan erhållit fullständigt besked, och jag kan således endast bekräfta hvad som från andra båll uppgifvits: ingen entusiasm, ehuru det är väl bekant att vi ärö särdeles svaga för pukor och trumpeter, men hvem skulle väl också ännu kunna fattas af entusiasm i Frankrike? Äfven om man skulle acceptera dea närvarande regimen såsom en af dessa smärtsamma kurer, som våra öfverdrifter, våra fel, våra dårskaper af alla slag gjort mer eller mindre nyttiga eller nödvändiga, så skulle det likväl vara att gå nog långt om man skalle blifva betagen, hänryckt, förtjust öfver att på en enda dag se tillintetgjordt allt hvad som sedan mer än ett halft sekel tillbaka utgjort vårt lif, hela vår existens, hvad som satt i rörelse alla våra passioner. . Nej! Jag, tror icke att Frankrike går ända derhän. I grunden är dess själ sorgsen, och hon bör varaxdet: Blygsel öfver det folk som-skulle :utan saknad förlora sina heligaste rättigheter, äfven om det genom deras misshnik skulle hafva ojaovt giv dam